När saker kommer upp till ytan

Besöket hos psykologen i tisdags rörde visst upp mer än vad jag trodde... Jag har hela natten sovit oroligt och drömt skumma saker. Alltid har det handlat om små små barn som har dött... Jobbigt och läskigt. Tur att jag i grunden var så trött att jag somnade om direkt hela tiden.
 
Nu när jag här mitt på dagen försökte vila lite, så upptäckte jag att jag hela tiden återkom i tankarna till när vi förlorade Harry. Jag har suttit och läst alla inlägg jag skrev där i juli 2011 och tårarna rinner och jag känner återigen hur fruktansvärt det var. Av de tre barn vi förlorat så var det nog allra värst att förlora Harry. Kanske för att vi var så oförberedda. Med Milo så var vi väl inte heller beredda, men att barn kan dö under graviditeten visste vi ju. Men att det skulle hända igen hade ju alla sagt att det inte var sannolikt. Så därför var vi så säkra på att det skulle gå bra. Och så gjorde det inte det... Med Alfons var vi beredda på att det kunde gå fel igen. Dessutom hann jag inte gå lika långt med honom, vilket nog på ett sätt gjorde att det inte blev lika tungt.
 
Jag misstänker att jag inte har bearbetat färdigt det som hände där under 2011. Det är nog bra att minnena väcks till liv och jag tvingas ta hand om mina känslor.

Tid för eftertanke och saknad

Allhelgonahelgen är en av mina favorittider på året. Tid att minnas och hedra de som inte längre finns med oss. De som lämnat oss för att nu övervaka oss från himlen. Jag känner mig ofta ledsen de här dagarna. Och glad. Ledsen för att jag saknar de som inte finns här. Glad för att jag har möjlighet att tända ljus och minnas dem.
 
Idag tänder jag ljus för min mormor och min morfar, för Yvonne som så länge var min extramormor, för min farmor och min farfar. Ingen av dem fick leva klart sina liv. Visserligen var farmor gammal när hon dog, men jag känner ändå att jag önskat att hon fått leva längre. Hon stod nära Gud och det var så mysigt att prata tro med henne.
 
Jag tänder ljus för min älskade faster Ester som fick lämna jordelivet alldeles för tidigt. Och jag saknar henne massor!
 
Jag tänder ljus för min älskade bror P. Hur mycket jag saknar honom går inte att beskriva i ord.
 
Och jag tänder ljus för våra änglapojkar. Tre små hjärtan som inte fick uppleva livet utanför min mage.
 
Idag kändes det jättejobbigt att åka till kyrkogården. Så vi har bara tänt ljus här hemma istället.
 
 
 
En fridfull Allhelgonahelg önskar jag er!

Saknad som aldrig försvinner

Jag har i kväll suttit och tittat på massa gamla foton och fascinerats över hur lika våra barn varit som riktigt små. Den som skiljer sig mest från de andra är Skruttan. Någon dag ska jag lägga ut foton på de alla fyra från samma ålder.

Men gamla bilder väcker också upp gamla minnen. Tex hur min bror P gjorde allt Stora N sa. Han var helt betagen i henne och Mellan F. Och då kom det över mig en så enormt stor sorg över att han aldrig hann träffa Skruttan och LillPrinsen. Och det gör ont i mig att de aldrig kommer att få träffa en av sina morbröder.

Jag tror att det är dags för ett besök på kyrkogården. Sorgen och saknaden brukar kännas lättare efter ett sånt besök. Besöka graven och minneslunden. Våra små änglapojkar har ju inte fått veta att de fått en lillebror. Jag sörjer de små som inte fick leva, men samtidigt så vet jag ju att om någon av dem fått leva, så hade vi ju inte fått LillPrinsen. Jag sörjer dem inte lika mycket sen vi fick vår LillPrins, och det är jobbigt att jag känner så.

Saknaden efter min bror P kommer nog aldrig att försvinna, men jag är rädd att jag kommer att sluta sörja änglapojkarna. Och det gör mig rädd. Vem ska sörja dem om inte deras mamma?

litenskrutt

Handlar om mitt liv som mamma till 4 barn, varav den yngste har Alagilles syndrom, om glädje och sorg och allt annat som ryms i livet.

RSS 2.0