Känner en viss nervositet

På onsdag har det gått 4 veckor sen vår lille son föddes. Vi bad ju att de skulle försöka ta reda på vad som gått fel, och fick då beskedet att det skulle ta 4-6 veckor innan de ev skulle kunna ge något svar. Nu har det snart gått 4v. Alltså kommer det den närmaste tiden vara lite nervöst att hämta in posten. De skulle nämligen troligast skicka ett brev, iallafall om det var någon av de defekter som de misstänkte. I annat fall skulle de ringa. Oj, vad nervös jag kommer att bli om det ringer ett skyddat nummer. Konstigt att jag känner så, när jag ju faktiskt vill veta.

Träningsvärk i muskler jag inte visste fanns

Jag har skumma muskler. Eller rättare sagt - jag har hittat muskler på skumma ställen. Och dem gör ont! Kanske kan man säga att jag har mig själv att skylla, men jag skulle hemskt gärna skylla på någon annan, det känns mycket bättre så.

Orsaken då? Jo, längdskidåkning. "Va????" Hör jag er säga. "Nu skämtar hon allt med oss! Längdskidåkning ingår knappt i hennes vokabulär, så det kan inte vara sant att det är åkning hon menar." Men jo, go vänner. Hör och häpna. Jag åkte längdskidor alldeles frivilligt i helgen! Och inte nog med det - jag började det hela med att KÖPA skidor, pjäxor och stavar. Och nej, jag har inte blivit knäpp, även om man kan tro det. Någon kanske minns min skoltid och längdåkningen där. Jag åkte bara för att jag var tvungen och jag fattade aldrig hur man eg skulle göra, vilket innebar att jag bara åkte med armarna. Jag har sen inte åkt längdskidor sen gymnasiet. Men vad gör man inte för sina barn. Stora N har tjatat hela veckan om att vi ska åka längdåkning tillsammans, så det var bara att gilla läget och lösa det. Och ja, jag erkänner. Jag hade faktiskt riktigt roligt. Och nu när jag faktiskt har köpt utrustningen så måste jag ju ge mig ut igen. Med barnen. Och kanske utan dem också. :-)

Nu vet jag när han dog

Konstig rubrik kanske, men jag har just insett precis detta, när det var vår bebis dog. Jag satt på en föreläsning i början på förra kursen och fick en sån fruktansvärd hjärtklappning. Det gjorde rent ont, och min puls var skyhög fast jag bara satt ner. Det höll i sig i ca 15-20 minuter innan det släppte. Det jag tänkte då var att det kanske berodde på kaffet jag druckit en stund tidigare (trots att jag aldrig reagerat så på kaffe förut). Nu slog det mig plötsligt att detta hände två dagar efter att jag varit till barnmorskan och hört hjärtljuden. Och enligt de som gjorde ultraljudet, och läkaren vi träffade senare, så hade vår son dött 1-2 dagar efter att vi hört hjärtljuden (beräknat utifrån hur stor han var). Så jag skulle gissa att det var då han dog och att min kropp ragerade på det. Jag vet inte om kroppen kan reagera så, men för mig känns det väldigt rimligt då jag i rätt tid råkade ut för en reaktion jag bara har råkat ut för en gång tidigare och det var när jag tagit för mycket astmamedicin. På något sätt känns det bra att veta när det hände. Hans riktiga dödsdag.

litenskrutt

Handlar om mitt liv som mamma till 4 barn, varav den yngste har Alagilles syndrom, om glädje och sorg och allt annat som ryms i livet.

RSS 2.0