När saker kommer upp till ytan

Besöket hos psykologen i tisdags rörde visst upp mer än vad jag trodde... Jag har hela natten sovit oroligt och drömt skumma saker. Alltid har det handlat om små små barn som har dött... Jobbigt och läskigt. Tur att jag i grunden var så trött att jag somnade om direkt hela tiden.
 
Nu när jag här mitt på dagen försökte vila lite, så upptäckte jag att jag hela tiden återkom i tankarna till när vi förlorade Harry. Jag har suttit och läst alla inlägg jag skrev där i juli 2011 och tårarna rinner och jag känner återigen hur fruktansvärt det var. Av de tre barn vi förlorat så var det nog allra värst att förlora Harry. Kanske för att vi var så oförberedda. Med Milo så var vi väl inte heller beredda, men att barn kan dö under graviditeten visste vi ju. Men att det skulle hända igen hade ju alla sagt att det inte var sannolikt. Så därför var vi så säkra på att det skulle gå bra. Och så gjorde det inte det... Med Alfons var vi beredda på att det kunde gå fel igen. Dessutom hann jag inte gå lika långt med honom, vilket nog på ett sätt gjorde att det inte blev lika tungt.
 
Jag misstänker att jag inte har bearbetat färdigt det som hände där under 2011. Det är nog bra att minnena väcks till liv och jag tvingas ta hand om mina känslor.



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

litenskrutt

Handlar om mitt liv som mamma till 4 barn, varav den yngste har Alagilles syndrom, om glädje och sorg och allt annat som ryms i livet.

RSS 2.0