Tjejfest, Magnus Betnér och massa annat

Igår hade vi tjejfest hos mamma. Den trogna skaran bestående av kusin S, mamma och tre stycken av mina mostrar var så klart närvarande. Alla med starka åsikter, som så klart med lite alkohol i kroppen mynnade i rejäla diskussioner. Vi är sällan överrens om saker, men det är riktigt kul att diskutera. Sen måste mamma ha preparerat godiset med alkohol eller nåt annat, för hur kan jag annars vara lätt bakis idag?? Fy på dig mamma! Lura din stackars dotter så... ;-)

Idag ja. Dagen började med att Skruttan vaknade 5.30 och förväntade sig att vi skulle stiga upp. No way!! "Sssccchhhhh!! Nu är det sova! Lägg dig ner!", funkade lite sisådär. 6.50 var hon inte bara lite upprörd, hon var arg, så det vara bara att masa sig upp. Nu gjorde det väl inte så mycket för min egen del, eftersom jag ju skulle simma med pappa på morgonen, så det blev mest att packa ihop grejerna och hoppa in i pappataxin när den kom.

Simningen gick väl.... sådär. Jag tror inte jag var helt nykter... Efteråt var jag vaken i allafall. :-)

Så var det simskola för barnen. Jag var en dålig mamma och tittade inte på min telningar, annat än litegrann, utan jag satt med näsan i en kursbok istället. En liten stund hann jag dock titta, och fick fnissa åt Mellan F som är så söt när han simmar crawl att jag bara ville hoppa i bassängen och äta upp honom. :-)

Direkt därifrån blev det leklandet, där vi hade stämt träff med fem andra mammor som jag umgicks en hel del med när Stora N var liten. Vi har alltså alla varsin -02:a födda bara med någon månads intervall. Jättekul att ses igen efter alla dessa år, och jag hoppas att det inte behöver gå flera år igen innan det blir av igen. Maken har ont i hela kroppen efter att ha jagat Skruttan runt i ställningarna. Själv har jag möjligtsvis bara en lätt träningsvärk i käkarna av allt pratande. Rättvis fördelning av ansträngningarna, enligt mig. :-)

Nu säger jag bara en sak - Magnus Betnér!!! Vi var och såg honom nu i kväll och vi blev definitivt inte besvikna. Nu har jag en levande bild av hur det är för en kille att vaxa pungen och rumpan, i huvudet, jag vet vad som är skillnaden mellan en tjejs rumpa och en killes, och jag har fått nya uppslag för vad man kan göra med en deo... Roligt var också att när vi kom, ca 30 minuter innan det skulle börja så sprang han runt ute i foajen och lekte med sin dotter. Han verkar vara en så skön och enkel kille, som verkligen går din egen väg och inte bryr sig ett piss om vad andra tycker om det. Jag bugar och tackar för en väldigt underhållande kväll.

En svinig historia

Det hela började en dag när det började växa knorrar på människor. Aj då, sa Skruttans mamma, det vill ju inte jag att vi ska få. Hur ska vi undvika det här? Det köptes handsprit och händerna spritades frenetiskt varje gång vi träffat andra människor, som eventuellt kunde ha gömt sina knorrar.

Så kom de fiffiga forskartanterna och forskarfarbröderna på att det gick att fixa en knorrmotverkande medicin mot denna åkomma. Efter viss fundering så kom Skruttans mamma på att det bästa nog vore om hela familjen fick detta undermedel. Visst så varnades det för vissa biverkningar, men knorrar kändes ändå värre i Skruttans mammas öron.

Eftersom då både Skruttans mamma och Skruttans pappa har astma så traskade hela Skruttans familj bort till "platsen där knorrar skulle motverkas". Skruttans mamma fick sin spruta, Skruttans pappa fick sin spruta, Skruttans storebror fick sin spruta och även Skruttan själv blev stucken av sprutan med den knorrmotverkande medicinen. Men Skruttans storasyster fick inget, för hon är hela 7 år och går i skolan. Konstigt, tyckte Skruttans mamma och Skruttans pappa. Varför skulle hon ha mindre risk att få knorr bara för att hon går i skolan? Men Skruttans mamma gillar inte att bråka så hon var tyst och accepterade.

Så började de ge knorrmotverkande medicin till barn i åldrarna 3-5 år. Även dessa barns syskon och föräldrar var välkomna att få antiknorrmedicinen. Men så tänkte Skruttans mamma, att eftersom hon hört att det ibland varit så att de måstat slänga knorrmedicin för att den bara är hållbar ett visst tag efter öppnandet, så tog hon alla skruttiga barn och gick förbi till "platsen där knorrar skulle motverkas" strax före de skulle stänga i går, och frågade om inte Skruttans storasyster kunde få knorrmedicinen om det fanns kvar. Men tanten som satt där tyckte bara att Skruttans mamma var lite dum, för Skruttans storasyster kommer ju att få i skolan om två veckor. Nu var det viktigare att föräldrarna till de barn som var 3-5 år kunde få. Skruttans mamma blev lite irriterad över bemötandet, men ville inte heller nu bråka så hon tog alla skruttiga barn och gick hem. Väl hemma så tänkte Skruttans mamma över det hela igen, och kände att hon faktiskt var en hel del arg. Så hon skrev ett mail till "platsen där knorrar skulle motverkas" och undrade hur de kunde resonera så, när ju barn har en större risk än vuxna att få rejäla knorrar. Dessutom så var det ju så att om den Skruttiga familjen inte hade låtit Skruttans storebror få knorrmedicinen förra veckan, så hade han passat in i den åldersgrupp som nu prioriteras, och Skruttans storasyster hade då kunnat följa med eftersom hon är hans syskon. Skruttans mamma hade förväntat sig ett mailat svar med bifogad prioriteringsordning och ett "vi kan inte göra på annat sätt". Istället blev Skruttans mamma uppringd av stora chefen för "platsen där knorrar motverkas" som bad om ursäkt och sa att Skruttans storasyster borde ha fått sin knorrmedicin samtidigt som övrig Skruttfamiljen, men när det nu blev någon miss där så borde hon självklart ha fått sin knorrmedicin igår. Så det hela slutade med att hon erbjöd Skruttans storasyster en tid att idag komma och få sin knorrmedicin, vilket Skruttans mamma accepterade.

Så nu har äntligen hela Skruttfamiljen fått sin knorrmotverkande medicin.

Bortglömd plats

Alltså jag glömmer liksom bort att vara här numera. Alla skojiga knäppheter som skulle kunna skrivas här, hamnar sorgligt nog aldrig här. För när jag någon gång tänker att "Aha! Det här ska jag skriva på bloggen!", så vips så har tiden försvunnit också glömdes det bort.

En annan bortglömd plats är tvättstugan på gården. Jag gillar inte att tvätta mina kläder i offentliga utrymmen. Och det är inte för att de skulle vara vansinnigt otrevliga, kläderna alltså, eller fula, trasiga eller något annat, nää, det är för att någon kan ju ta dem... Jag gillar inte att bli av med grejer. Jag får panik bara jag tänker på att någon skulle vilja stjäla min favorittröja, bästa jeansen eller något annat kärt plagg. Jag vill inte ens bli av med en hålig strumpa. Så när vi någon enstaka gång använder tvättstugan (på gården alltså. Det är inte så att vi undviker att tvätta överhuvudtaget...) så är det underkläder, sängkläder och handdukar så får äran att tvättas och tumlas där. Då sista tiden har varit helt kaotisk med så enormt mycket att göra i skolan att jag inte hunnit något annat, så har tvätthögen bara vuxit och vuxit. Maken röstade för tvättstugan på gården och efter lite muttrande gav jag med mig och skickade iväg honom dit med ett par påsar i helgen. Och han bytte maskiner och det hela flöt på galant. Så kom middagen och vi sitter och äter i godan ro, också inser vi plötsligt att vår tvätttid var slut för 2 timmar sedan... Panik! "Nu har säkert någon stulit mina strumpor!", tänkte jag, och sprang fortare än blixten över gården. Jag såg framför mig hur någon hade gått bärsärkagång bland kläderna och roat sig med att klippa hål och göra spöken av alla lakan, och massor av andra hemskheter med de underkläder och handdukar som inte var stulna. Men döm om min förvåning när jag kom dit och allt var kvar. Orört. Helt otroligt! Kanske, kanske vågar jag testa att tvätta där igen.

litenskrutt

Handlar om mitt liv som mamma till 4 barn, varav den yngste har Alagilles syndrom, om glädje och sorg och allt annat som ryms i livet.

RSS 2.0