Välkommen att laga mat hos oss!

Jag kan inte direkt säga att jag gillar att laga mat. Jag skulle vilja gilla det, och det kan vara kul ibland, men oftast inte. En anledning är nog att det är så svårt att få ihop det så att det passar hela familjen. Och då menar jag inte smakmässigt, hos oss lär man sig äta det som bjuds, utan allergi- och överkänslighetsmässigt. 
- En tål inte mjölkprotein och gluten, och reagerar också på ärtprotein, havre och mat som innehåller bindväv.
- En annan tål inte laktos, quorn och något annat som vi inte helt klurat ut vad det är ännu.
- En tredje tål inte laktos, vete, vetestärkelse (finns i en del glutenfritt). Bör också undvika smakförstärkare och färgämnen.
- En fjärde tål inte citrus.
- En femte tål inte laktos och citrus.
- Och så har vi så klart den sjätte då också, som måste sondmatas på vissa specifika tider.
Det här innebär att mycket lite enklare mat, och halvfabrikat, inte funkar. Att sen i vardagsstressen få ihop detta med alla tider för simträningar som bedrivs i denna familj...
 
Så välkommen att laga mat hos oss! 

5-åringen

Det är så skumt att det redan har gått fem år! Fem år sedan LillPrinsen föddes. Den lilla fågelungen på 46,5 cm och 2528g har vuxit till sig och är nu en större fågelunge på 106 cm och nästan 15 kg.
 
Några dagar gammal
 
Ganska precis ett år gammal och ståträning på gång.
 
Två år gammal och full av bus.
 
Tre år gammal glädjespridare
 
Fyra år och stor tänkare
 
Fem år och en alldeles fantastisk liten person
 
Grattis på 5-årsdagen LillPrinsen!

Saknad och ångest

Det här är en tuff helg, jag vet ju det egentligen. Men ändå så blir jag lika överrumplad varje år. Saknaden efter min bror Patrik blir så extra stark och jag får ångestattacker så starka att det känns som ångesten sprutar genom öronen. För det mesta så funkar min medicinering väldigt bra, men från några dagar innan den här helgen och fram till vi har passerat dödsdagen den 11 november, så ligger ångesten som en klump i magen mest hela tiden. 
 
Patriks död gav mig en otrolig rädsla för döden. Både för att jag själv ska dö, men också för att det ska hända mina närmaste något. Varje gång barnen ska iväg på en simtävling och jag inte ska med, kämpar jag mot panikångest så länge jag vet att de befinner sig ute på vägarna. Det går bättre när de väl är på plats. Samma sak när maken är ute och reser utan mig. 
 
Idag har jag varit så arg på dig, Patrik. Så arg så arg. Hur kunde du?!? Jag vet ju egentligen att du var sjuk, att du inte såg någon utväg, att du trodde du gjorde det bästa. Men det var inte det bästa! Det bästa hade varit om du fortsatt leva! Om du fortsatt vara den som jag kunde prata minnen med! Om du varit här och varit den fantastiska morbror jag vet att du skulle varit för mina barn! Jag saknar dig så mycket och jag är så arg på dig för att du berövat mig möjligheten att få ha kvar båda mina älskade bröder!

Jag försöker fylla dagarna med så mycket som möjligt just nu, men helst av allt vill jag bara krypa ner under täcket, gråta, förbanna världen, sova, och inte komma ut från min kokong förrän vi lämnat mörkret, snön ligger på marken och det är dags att julpynta. Mörkret, regnet och blåsten påminner så mycket om hur det var på kvällen den 11 november 2004. Det sista vädret du mötte.
 
Men jag vet att det bara är att försöka stå ut. Snart är dagarna passerade och jag slutar ha kryp i kroppen, illamående och tungt att andas. Snart är det över, min kropps tuffa reaktion. Sorgen och saknaden, den går aldrig över.

litenskrutt

Handlar om mitt liv som mamma till 4 barn, varav den yngste har Alagilles syndrom, om glädje och sorg och allt annat som ryms i livet.

RSS 2.0