litenskrutt

Med kloka vänner kan man få kloka råd. Tack för att ni bryr er! Jag har själv tänkt tanken att mina sömnproblem (och kanske även halsontet) skulle kunna komma av stress. Visserligen känner jag mig inte så stressad, men som några påpekat så känner man kanske inte alltid det förrän man stannar av. Och det är mycket nu. Och det har varit mycket senaste året. Med alla hormoner som sprungit runt i kroppen under tiden jag varit gravid, och all stress och ångest som har kommit efter varje förlorat barn.

Jag har funderat på att söka hjälp i form av samtalskontakt, men samtidigt så har jag inte känt mig redo att prata. Skriva går bra. Men prata... Nä, det känns så oerhört jobbigt. Jag kan göra det, i små portioner, men det känns jättesvårt att göra det med någon som bara är där för att just lyssna på hur jag mår... Men jag lovar att fundera på det igen.

Vad gäller sovandet så har jag väl inte sovit riktigt bra sen vi förlorade Alfons. Innan dess gick det lite i vågor hur bra jag sov. Men det är sista veckan som det varit riktigt illa. Idag fick jag i allafall till att slumra lite framför tv:n på förmiddagen. Skruttans förskola var stängd idag och hon skulle följa mig på skolan. Men så hostade hon så mycket i morse att det inte kändes bra att ta henne dit. Så vi blev hemma. Och att halvslumra med en 3-åring gosandes i famnen, och med tv:n igång, kanske inte är bästa sättet att vila. Men jag kände mig en aning piggare efteråt i allafall.

Eftermiddagen tillbringade jag med fina Tjut och hans mamma, och då fick det bli samtalsterapi. Eller nåt sånt. Pratade en massa gjorde vi iallafall. Och Skruttan och Tjut lekte på så bra tillsammans att vi knappt såg till dem förrän mot slutet. "Vi ses i morgon!", ropade Tjut när de gick. Ja, kanske inte i morgon, men vi kan hoppas att det inte dröjer alltför länge igen innan vi får möjlighet att prata och leka igen.

Sova, det är helt klart för veklingar. Jag är ingen vekling, alltså behöver jag inte sova. Bara några korta snuttar här och där under natten, och sen är jag fit for fight igen.

Eller inte...

Alltså vad är det för fel på mig? Jag går runt på dagarna och håller på att somna stående, och så fort jag lägger mig i sängen så går det bara inte att sova. Och när jag då äntligen somnar till, så sover jag bara korta snuttar och drömmer en vansinnig massa sjuka drömmar. Eller så vaknar jag bara för att det var oskönt att ligga som jag låg... Eller för att maken andas... Det första går ju visserligen att rätta till, men det känns lite taskigt att försöka hindra maken från att andas... Och då när jag vaknat är det stört omöjligt att somna om, så då ligger jag vaken länge igen. Jag börjar närma mig det stadie då jag känner att jag börjar få svårt att funka normalt på dagarna...

Något måste göras. Men vad??

Idag lekte jag 5-barnsmamma. Mellan F och Stora N fick ta med sig varsin kompis också åkte vi till leklandet idag. Också var ju Skruttan och maken med. Det här var planerat sen länge, så Skruttan ville absolut inte stanna hemma fast hon inte var helt frisk. Så hon fick följa med om hon lovade att inte springa. Hur vi nu kunde tro att en 3-åring skulle kunna hålla det... Maken fick bli hennes "vakt". Själv satt jag och drack kaffe och pratade med Neagumman som också var där. Trevligt! Och Skruttan tog tillfället i akt att mysa lite med henne. Neagumman är ju en av hennes fröknar på förskolan, och hon är saknad nu när hon är föräldraledig.

Maken och Skruttan "badar". Jag undrar vem som hade roligast.

Väl hemkomna så somnade jag och Skruttan i soffan. Planerat för Skruttan. Icke så planerat för mig...

Sen blev det matlagning och findukning, eftersom vi skulle få middagsfrämmande i form av Mormormamman, Morfarpappan och svärmor. Efter maten visade barnen att de är mina barn, och la upp sina fötter i varsitt knä för att få fotmassage. Något har jag lärt dem!

Varsin privatmassör för barnen!

Nu är alla barnen i säng, gästerna har åkt, och jag ska kollapsa i soffan. Hade jag inte varit risig hade jag nog tränat lite med hantlarna. Det blev lite väl mycket mat och efterrätt. Och godis. Men, men. Sånt som händer i bland. Imorgon ska jag vara duktig igen.

Skruttan; "Mamma, jag läser din bok."
Jag; "Jaha. Hittar du något skoj i den?"
Skruttan; "Ja, jag hittar bokstäver. Titta här är min bokstav, den som mitt namn börjar på!"
Jag; "Ja, kolla!"
Skruttan; "Och här är bokstaven som Stora N börjar på. Och här är Mellan F:s bokstav!"
Jag; "Vad många bokstäver du hittar."
Skruttan; "Ja. Det går bra att göra det när man ligger så här. Då kan man hitta bokstäver."



Aha. Det är så här jag ska göra när jag läser. Måste testa det någon gång.

Jag anade redan i går att Skruttan kanske höll på att bli sjuk. Hon sov väldigt oroligt i går kväll och har vaknat ett flertal gånger i natt också. Så när hon vaknade nu på morgonen med ont i halsen och känner sig helt slut, var jag inte så förvånad. Så det fick bli en hemmadag för henne idag. Och för mig som ju får vara hemma med henne. Det gör inte så mycket att jag behövde vara det. Visserligen så missar jag ett seminarium som jag måste göra en rest på, men eftersom jag själv har ordentligt ont i halsen, det har tagit fart på riktigt nu igen, och känner mig hängig, så känns det rätt skönt att bara kunna slappa i soffan. Så idag blir det film i mängder, antar jag. Och honungsvatten och halstabletter och glass och en hel massa annat gott som bara MÅSTE få äta när man är risig. Kanske till och med ska unna mig en semla. Jag är helt säker på att jag har läst att "semlor har en läkande effekt för såriga halsar och risiga kroppar". Kanske bäst att äta två så jag blir riktigt frisk.

Att träna igår var INTE bra. Jag borde nog inte ha gjort det, och framförallt så borde jag nog ha tagit det ännu lugnare än jag gjorde... Nu är halsontet värre igen, så det blev bara en riktig kortis i gymmet i dag. Ingen kraft i kroppen alls. Imorgon får det nog bli vila. Men vad ska jag göra för att få detta ur kroppen???

Jag har ju hävdat under hela min utbildning att detta med bild är inte min grej. Så hittade jag dessa i förrådet.

Den här gjorde jag i 7:an. Inte helt på fri hand dock utan jag hade ett svartvitt foto att titta på.

Den här gjorde jag när jag första året på gymnasiet. Inte heller denna är helt på fri hand. Jag hade vikt en trasa som jag ritade av.

Och den här gjorde jag också första året på gymnasiet. Det är min egen hand jag ritat av.

Jag minns mig själv som pissdålig på bild. Någonstans tror jag att minnet blivit lite skevt. Jag kanske borde ha läst någon bildkurs i allafall...

Mellan F höll på att skratta ihjäl sig åt en del av sin läsläxa idag. Och det blir ju ganska tokigt när man tänker ordagrant på vissa uttryck vi använder.

I morgon bitte ska jag ligga och dra mig. Det verkar spännande.

Stora N har gjort ett eget memoryspel för att träna närminnet. Det är rätt bra gjort, tycker jag, att på egen hand försöka fånga de tips hon fått som kan hjälpa.

Djupt koncentrerad.

Själv är jag strax på väg på simträning. Jag har gett upp. Jag skiter i att halsen inte är helt ok. Nu har det gått fyra veckor... Jag ska försöka ta det lugnt. Och vet ni vad? Det är min vanliga träningsbaddräkt som är packad. För nu kommer jag i den. Knappt, men inget hotar att ramla ut i allafall. -5,6 kg sa vågen i morse. Det går framåt. Eller nedåt. Eller hur jag nu ska uttrycka mig.

Jag sover som en kratta numera. Drömmer mardrömmar. Det mesta handlar om att jag inte har tillräcklig koll, eller att jag glömmer, eller att jag inte klarar av det jag ska göra. Ångestbearbetning, sa maken att han trodde det var. Ja, kanske det.

I natt drömde jag att Mellan F skulle ha kalas. Jag skulle hämta honom från skolan också skulle vi gå någonstans där kalaset skulle vara. Stora N kände sig däremot lite hängig, så hon skulle inte följa med, utan istället vara på Skruttans förskola (varför där av alla ställen?). När klockan sen närmade sig 18-tiden så ringer Stora N från förskolan och undrar om hon kan få komma hem... Då hade jag glömt bort att hon var där och inte hämtat henne...

En annan dröm jag hade i natt var att den nya bilbarnsstol vi köpte åt Skruttan igår (hennes gamla hade gått sönder), inte gick att fästa i vår bil. Och eftersom vi hade försökt fästa den, så skulle vi inte få lämna igen den. Återköp gällde visst bara om man inte hade försökt sätta fast den i bilen... Det var lite jobbigt att känna att 2000:- spänn, som vi inte planerat att måsta lägga ut, och som gjort ett stort hål på vårt sparkonto, bara var bortkastade...

Och ytterligare en dröm var att jag kom på skolan idag och blev beordrad att redogöra för en hög med begrepp inom litteraturvetenskap inför resten av gruppen. Om jag inte lyckades så skulle jag bli underkänd på kursen. Inget jag skulle göra resterande veckor skulle kunna väga upp mot det att jag misslyckats idag. Och dessa begrepp satt jag i sinne och försökte reda ut i går kväll. Jag kan dem övergripande, men inte så att jag kan redogöra ordentligt för dem...

Något roligare än mina drömmar var att vi förvirrade Morfarpappan igår. Hehe! Tisdagar är makens träningsdag, men då jag inte fått till någon träning varken i söndags eller måndags, så snikade jag till mig lite av hans tid. Jag skyndade iväg en stund direkt han kom från jobbet också åkte han dit när jag kom hem igen efter ca 1½. Morfarpappan brukar simma på bland annat tisdagar, så han brukar se maken där. Nu när han kom så såg han först vår bil, och sen mig på löpbandet. När han skulle åka därifrån så stod plötsligt vår bil på en annan plats på parkeringen... :-D För då hade jag varit hem och lämnat över bilen och gymtiden till maken istället. Lite förvirrande för Morfarpappan varför vår bil flyttat på sig, så han ringde hem till oss för att kolla hur det gått till. :-D

Idag är en sån där dag när jag undrar hur jag ska orka. Hur jag ska orka kaoset som så ofta är här hemma. Med två personer i familjen som verkligen saknar koll på det mesta. Där saker och ting inte blir klara, saker ställs nästan på sin plats, men inte riktigt. Eller så lämnas det på första plats de kommer på, fast det inte är i närheten av var det ska vara. Där ingen av dem har koll på var saker finns, den ena värre än den andre. Där saker letas på ställen de kanske har varit någon enstaka gång, men inte på det ställe där de varit varje måndag senaste tre månaderna, och där de själva lämnat det. Också blir det gråt och tandagnisslan (från den ena) för att det inte fanns där det letades. Och tydligen är det mitt fel som inte berättade var det fanns, utan bara sa att det skulle hämtas. Där den som ska iväg inte har en aning om vad som ska på eller vad som ska packas med, trots att det är samma som förra veckan, och veckan innan dess, och veckan före det osv. Där den ena yra hönan ska försöka hjälpa den andra. (Men hönan som försöker hjälpa är medveten om sina brister och försöker verkligen göra något åt det, vilket jag så klart uppskattar). Och det spelar ingen roll om jag lägger fram det som ska med, för de ser det i allafall inte. Och tillslut är det tydligen mitt fel att den som ska iväg kommer iväg sent. Och att det faktum att den ena stod och höll på att knyta ihop en påse i 5-7 minuter, och öppnade den, och knöt, och öppnade den igen - bara för att den inte såg ut exakt som när jag gjorde det, kunde ha något med saken att göra, den insikten finns inte.

Idag är en sån dag när jag inte har tålamodet att orka röran. Att inte orka tänka åt alla andra. Idag är en sån dag när jag inte orkar se att de kanske inte kan rå för hur de är. Att röran finns i deras huvuden också. Att tankarna går för fort. Att de hinner reagera innan de lyssnat klart. Att de har svårigheter att organisera och strukturera, och svårt att se konsekvenserna av sitt eget handlande. Idag är en sån dag när jag blir arg och skäller, fast jag vet att det bara gör det hela värre eftersom stress gör deras strukturerande ännu svårare. Idag tänker jag att de gör det för att djävlas, fast jag innerst inne vet att det inte är så.

Imorgon ska jag orka igen. Imorgon ska jag ha tålamod att hjälpa istället för att skälla. Imorgon ska jag stötta istället för att vara less på att det är samma visa igen. Imorgon ska jag använda det jag vet att jag måste, i bemötandet, för att undvika utbrott och låsningar. Imorgon ska jag tänka att det inte är deras fel, att de inte gör detta för att för att djävlas, utan för att de inte kan bättre. Imorgon ska jag försöka se det positiva. Imorgon ska jag vara tacksam för att det i allafall är två som har koll. Imorgon ska jag orka.

Barnen tillbringade en del av eftermiddagen med att spela spel på makens dator i köket. Under tiden la vi ut en del grejer på Blocket med min dator i vardagsrummet. Bla så bar vi in några grejer som stått i förrådet ett tag. Vi fick snabbt en köpare till vår subwoofer, och han kunde komma på en gång och hämta den. Barnen var rätt inne i spelet men observerade i allafall att det kom en och köpte subwoofern. En stund senare kom barnen in i vardagsrummet. Stora N tvärnitade. Stirrade på en innerdörr som stod lutad mot väggen. "Var kommer den där i från?" Innan jag hann svara fortsatte hon, med stora runda ögon; "Betalde han med en dörr???"

Gårdagen var av någon anledning tung. Tung både i kroppen och i huvudet. Varför vet jag inte säkert. Dessutom så vaknade jag i natt av en panikångestattack. Jag tror inte jag har fått någon sån på natten så förut. Det var oerhört läskigt och skrämmande. Troligen så utlöstes den av att jag drömde om skolan, och då jag har en hel del uppgifter kvar att göra på den kurs som just avslutats, så var det troligen stressen över det som blev för mycket. Så dagens mål är att försöka avsluta minst en, men helst två, av uppgifterna. Ett högt satt mål, då det ju är så mycket annat som ska hinnas med här hemma på helgen också, men om jag skriver så fingrarna blöder så ska det nog gå bra. Kanske.

Jag plockade fram mina simmedaljer ur förrådet igår. Barnen har tjatat ett tag om att de vill se dem, framförallt Mellan F som ju redan lyckats knipa åt sig en egen. Min simmarkarriär sträckte sig från det att jag var 12 tills dess att jag var 22. Första medaljen tog jag våren 1990, när jag var 13. Panda Cup i Göteborg. Åh, vad nostalgisk jag blir när jag tänker på det! I allafall så blev jag lite smått chockad när jag insåg hur många medaljer det faktiskt var. Stora N blev nog också chockad och utbrast; "Men mamma!! HUR bra var du egentligen???" Ja, rätt så ok, antar jag. Iallafall om jag ska lita på medaljskörden. Roligt är faktiskt att det är flest guldmedaljer. Synd bara att jag inte har något minne, annat än just minnen, av det i min simmarkarriär som jag är mest stolt över - finalplatsen på 100 bröstsim på Svenska Mästerskapen i långbana 1997. Jag blev 7:a i finalen.



Så där. Nu har jag egotrippat rejält. Jag mår bra av att göra det ibland. Hoppas ni stod ut.

Igår var det tomt på kontot, precis som det varit senaste veckan. Men idag, idag finns det plötsligt pengar där! Prisa Försäkringskassan som ger oss barnbidrag! Räddningen för en stackars småbarnsförälder!

Så idag låtsas jag att jag är rik. Jag har varit på stan och tittat på "de fina ställena". Jajemen! Och jag har inte bara sett, jag har rört också! Det vanliga "se men inte röra" som brukar dyka upp i huvudet så fort jag tittar på något som kostar över 100-lappen, dök inte upp idag. Farligt, farligt! Det slutade med en stor egotripp där jag handlade nya vinterkläder till mig själv... När jag kollade prissumman startade mantrana "maken fick före jul, maken fick före jul" och "barnen har vad de behöver, det är bara jag som saknar" i mitt huvud.

Cerisa täckbyxor och svart och cerise jacka. Kan det bli mer jag?

Sen var jag ju tvungen att kompensera min egotripp, så det blev en fleecejacka till Stora N till nästa vinter också. På rea. Lite ordning var det på mig ändå.

Likadan som Skruttan har (även den köpt på rea).

Någon gång där runt 5-10 februari, kommer jag att inse att jag nog inte var så rik i allafall... Blir mycket soppa den här månaden. Men ibland är det värt det.

Slut i kroppen efter träningen. Efter 1 timme och 25 minuter i gymmet kändes det som om jag var väl värd en chokladmuffins. Synd bara att jag åt upp den redan tidigare idag. Innan jag hade jobbat mig värd den...

Slut i huvudet efter dagens möte är jag också. Tänkte unna mig en nackmassage. Unna = ställa oljan på bordet, lägga huvudet i makens knä, och säga "massera!!". Funkar varje gång!

Skruttan har många talanger. Lite av hennes konstnärliga alster har jag ju redan visat, men visste ni att hon är designer också? Kolla så fint hon designat vårt spisskydd!

För den som känner för ett likadant, så kan hon ordna det. För en rimlig penning alltså. Designers jobbar inte gratis.

Kan för övrigt meddela att jag gått ner 4,6 kg på 3½ vecka. "Bra jobbat!", säger jag, och klappar mig själv på axeln. Nu är jag snart redo att fotas för en sån där nakenkalender ni vet. Smal och snygg och en massa fina muskler. Eller inte. Men jag kanske kommer i min vanliga träningsbaddräkt i allafall, så jag slipper tjockisbaddräkten (=baddräkten jag köpt för att rymma en gravid mage i). Fast så länge jag har ont i halsen och inte simmar så spelar det ju ingen roll vilken baddräkt jag kommer i. Det är ju inte så att jag springer runt i baddräkt här hemma på kvällarna. Jag tror maken skulle bli lite paff om jag mötte honom i dörren när han kom från jobbet.... och hade baddräkt på mig. I och för sig skulle han nog bli paff om jag mötte honom i dörren överhuvudtaget, då jag oftast sitter fast i någon sorts matlagning den tid han kommer hem.