Sötchocken!

LillPrinsen i sina glasögon. Varken jag eller pappan kan sluta le. Jag trodde inte han kunde bli sötare än vad han är normalt, men det kunde han visst.
 
 

Mycket i huvudet nu

Tanken var att jag skulle återkomma snart efter det förra inlägget, med lite mer bilder och sånt från sommaren. Jag hade verkligen tänkt det... Men någonstans har tiden försvunnit igen...

Det jag gör mest just nu är Googlar. Jag letar efter all info jag kan hitta från de syndrom som känns som tänkbara på LillPrinsen. Jag vet att jag inte borde leta runt och läsa så här mycket, vi vet ju inte ens om det är i något av det misstänkta vi landar. Det kan ju vara något helt annat. Men det känns tryggt att söka information. Även om det samtidigt är väldigt jobbigt...

Blodprover är i allafall tagna, så inom 1-2 månader hoppas vi att vi har svar.

Imorgon börjar skolan igen. För mig alltså. Sista terminen innan jag är klar förskollärare. Det känns både bra och jobbigt. Bra för jag vill ju bli klar. Jobbigt för att det känns som om jag fortfarande inte landat i att vara föräldraledig. Det är så mycket sjukhusbesök hela tiden att jag knappt hunnit få till några rutiner, och vi har bara tagit oss till Öppna Förskolan en enda gång... Ja, ja, det blir nog bra. Förhoppningsvis.

Också oroar jag mig för den magnetröntgen LillPrinsen ska göra senare i höst, troligen strax efter han fyllt 1 i början på november. Det känns oerhört läskigt att han ska sövas... Trots att det är så länge kvar så knyter det sig i magen på mig bara jag tänker på det...

En annan dag ska jag återkomma med sommarrapport. Jag hoppas att det blir snart.

litenskrutt

Handlar om mitt liv som mamma till 4 barn, varav den yngste har Alagilles syndrom, om glädje och sorg och allt annat som ryms i livet.

RSS 2.0