Mat på olika sätt

Man kan göra mycket med mat. Detta är Stora N:s verk från i helgen.

Ostkroksglasögon.

Jag själv väljer att äta min mat.

Dagens middag - cevapcici, bulgur, aioli och sallad. Det här skulle jag kunna äta jämt. Sååå gott!!

Nu ska jag ta en kopp te och försöka slappna av lite. Och förhoppningsvis hinner jag läsa det som ska vara läst till i morgon. Sen om jag förstår något av det, när jag tvingas sitta så här sent och läsa, blir en senare fråga.

Firar med en bulle (eller två...)

I dag har vi flängt runt på bibliotek, Skruttan och jag. (Skruttan är fortfarande hemma från förskolan med hosta och lite dålig ork). Vi har jagat kurslitteratur. Jag fick tag i 9 böcker (varav en lånad av fina H) som ska användas de närmsta två veckorna. Och då saknar jag ändå ett par böcker som jag kommer att måsta sitta på skolan och läsa i deras bibliotek. Men jag är glad att jag fick tag i de flesta i allafall. Sen får jag jaga nya böcker nästa vecka... Detta är en kurs med mååånga böcker...

Några böcker till Skruttan blev det också. Och jag skulle tro att ett par av dem går hem hos Stora N och Mellan F också.

I morse visade vågen på -6,3 kg, räknat de sista fem veckorna. Det känns som en oerhörd seger, då jag aldrig lyckats gå ner i vikt så här tidigare utan att kunna träna fullt ut. Det är fortfarande ca 6 kg kvar till min normalvikt, men jag behöver inte dit just nu, utan några kilo till sen kan jag nöja mig.

I natt sov jag fyra och en halv timme i sträck utan att vakna!! Seger! Att jag sen bara sov till och från i korta stunder resten av natten gjorde mindre. Så länge i sträck minns jag inte när jag sov sist. Det märks i huvudet i dag också. Inte riktigt samma dimma utan lite klarare.

Firar mina segrar - sömn, böcker och vikt - med kaffe och en bulle. Eller två bullar blev det visst...

Sömn och samtal

Med kloka vänner kan man få kloka råd. Tack för att ni bryr er! Jag har själv tänkt tanken att mina sömnproblem (och kanske även halsontet) skulle kunna komma av stress. Visserligen känner jag mig inte så stressad, men som några påpekat så känner man kanske inte alltid det förrän man stannar av. Och det är mycket nu. Och det har varit mycket senaste året. Med alla hormoner som sprungit runt i kroppen under tiden jag varit gravid, och all stress och ångest som har kommit efter varje förlorat barn.

Jag har funderat på att söka hjälp i form av samtalskontakt, men samtidigt så har jag inte känt mig redo att prata. Skriva går bra. Men prata... Nä, det känns så oerhört jobbigt. Jag kan göra det, i små portioner, men det känns jättesvårt att göra det med någon som bara är där för att just lyssna på hur jag mår... Men jag lovar att fundera på det igen.

Vad gäller sovandet så har jag väl inte sovit riktigt bra sen vi förlorade Alfons. Innan dess gick det lite i vågor hur bra jag sov. Men det är sista veckan som det varit riktigt illa. Idag fick jag i allafall till att slumra lite framför tv:n på förmiddagen. Skruttans förskola var stängd idag och hon skulle följa mig på skolan. Men så hostade hon så mycket i morse att det inte kändes bra att ta henne dit. Så vi blev hemma. Och att halvslumra med en 3-åring gosandes i famnen, och med tv:n igång, kanske inte är bästa sättet att vila. Men jag kände mig en aning piggare efteråt i allafall.

Eftermiddagen tillbringade jag med fina Tjut och hans mamma, och då fick det bli samtalsterapi. Eller nåt sånt. Pratade en massa gjorde vi iallafall. Och Skruttan och Tjut lekte på så bra tillsammans att vi knappt såg till dem förrän mot slutet. "Vi ses i morgon!", ropade Tjut när de gick. Ja, kanske inte i morgon, men vi kan hoppas att det inte dröjer alltför länge igen innan vi får möjlighet att prata och leka igen.

litenskrutt

Handlar om mitt liv som mamma till 4 barn, varav den yngste har Alagilles syndrom, om glädje och sorg och allt annat som ryms i livet.

RSS 2.0