Lite skryt

Vi var på 18-månaderskontroll på bvc idag. Skruttan fick doktorn att tappa talföret...

Hon började med att komma in och säga hej. Hon byggde torn av klossar, först på uppmaning och sen spontant, och hämtade rätt grejer från ett bord när han bad henne göra det. Hon klotterritade när hon fick papper och krita och hon pratade långa meningar hela tiden (bla sa frågade hon "Skruttan låna den en liten stund?" när hon tog en leksak som låg mitt framför doktorn). Han konstaterade snabbt att även fast hon nu hunnit bli 21 månader så är hon tidig på det mesta och klart bättre än förväntat på allt de kollade. Hon var tyst när doktorn bad henne vara det så att han kunde lyssna på hennes hjärta och lungor, hon böjde sig fram när han bad henne så att han kunde känna på ryggraden och hon satte sig upp rakt när han bad att få känna på magen. Hon vägdes (10970g) och mättes (83,5 cm) och fick huvudomkretsen kollad (48,7 cm). Allt följde hennes kurvor fint.

Sen skulle det vaccineras också. Sköterskan fick ett telefonsamtal hon var tvungen att ta, så doktorn visade Skruttan sprutan och förklarade vad som skulle göras och att det brukar göra lite ont, men att det går över fort. Skruttan tittade intresserat på. Sen berättade Skruttan för doktorn att den ena bilen hon höll i var blå och den andra gul (vilket var helt rätt). Sen räknade hon klossarna på bordet (hon pekade på en kloss i taget och räknade ett på den första, två på den andra, tre på den tredje och fyra på den fjärde). Då såg doktorn ut som om han skulle ramla av stolen och frågade om hennes syskon också varit så tidiga med allt. Tydligen så hade Skruttan just klarat två grejer de kollar på 4-års kontrollen... (Ramsräkna, alltså säga siffror i rätt ordning är något som barn runt två brukar klara, men att räkna ett föremål åt gången är något som brukar komma någonstans mellan 3 och 4 års ålder. Likadant med färger - att säga namn på färger kan komma runt två års ålder, men att säga rätt färgnamn på rätt färg är inget som är självklart att de kan förrän de är åtminstone 3).

Så kom sköterskan tillbaka och började tvätta benet på Skruttan. Hon talade om att det skulle komma att göra lite ont, så strack hon in sprutan. Skruttan ryckte till lite, men sa inget. Så sprutade sköterskan in vaccinet. När sprutan var tom sa Skruttan; "Sputan slut!". När hon fått plåstret på benet så frågade hon om vi var klara. När jag sa att vi var det vände hon sig om, vinkade och sa ett glatt; "Hej då, dottorn!" Doktorn följde oss ut och sa att han var klart imponerad, och att det inte var ofta han såg barn som var så pass tidiga.

Så där. Nu har jag skrutit färdigt för idag. :-)

Stora tjejer klarar sig själva

Igår kväll var inte riktigt Skruttan med på att det var dags att gå och lägga sig. Hon tyckte att vi försökte lägga henne alldeles för tidigt. Såna fånerier som att vi hade ställt om klockan och att det därför kändes som om hon la sig för tidigt, ville hon inte lyssna på.

Som den pedagogiska mamma jag är, så försökte jag ha tålamod med att hon inte fattade detta med tidsomställningen. Så jag sjöng, läste saga och lyssnade på musik tillsammans med henne. Allt enligt Skruttans önskemål. Sen tyckte jag att det var dags att sova. Det tyckte inte Skruttan.

Efter över 1 timme var jag lite less, så istället för att sitta inne hos henne så gick jag ut i hallen och satte mig vid datorn. Skruttan protesterade först högljutt, men sen blev det tyst. "Vad bra!", tänkte jag. Så hörde jag ett litet tassande. Jag vände mig om och fick se Skruttan komma ut i från sitt rum. Så tittade hon på mig och sa "Så!" också suckade hon nöjt. Hon tyckte nog att hon hade löst situationen på ett bra sätt själv.

Jag kan meddela att hon tyckte jag var riktigt elak när jag inte gick med på att det var en bra lösning och därför bar tillbaka henne till sängen.

Sälja eller inte sälja

Visst är det så att om man står på en loppis, så är man där för att sälja lite grejer och få in lite extra pengar? Hur kan det då komma sig att varje gång jag och Mormormamman står på en loppis så slultar det med att vi ger bort grejer? Och det är inte så att vi ger bort grejer för att vi är så less på dem och verkligen gör allt för att bli av med dem. Nä, vi står regelbundet på loppis så det som inte blir sålt en gång sparas till nästa. Men ändå så blir det så att vi ger bort minst en grej varje gång.

Idag var det en ursöt kille med Downs Syndrom som totalt förälskade sig i en stor rosa mjukiselefant som vi sålde. Hans personliga assistent tyckte inte han skulle köpa den. Men medan assistenten stod och tittade på bordet bredvid, så satt han i sin rullstol och tittade längtansfullt på elefanten. Vid ett par tillfällen sträckte han ut handen och rörde vid den. Ja, då var det ju kört för oss... Klart han fick den. Sen stod vi där, Mormormamman och jag, och tittade på varandra med tårar i ögonen och sa att "det var sååå värt det". Och varje gång vi sen såg denna kille, så satt han och strök med ett av elefantens ben på sin kind. Ja, då kom tårarna åter och vi tyckte att "vissa saker måste man bara ge bort".

litenskrutt

Handlar om mitt liv som mamma till 4 barn, varav den yngste har Alagilles syndrom, om glädje och sorg och allt annat som ryms i livet.

RSS 2.0