Igångsättningslöfte!!!!

Nu har jag varit och träffat läkaren på spec mvc. Hon kände igen mig från när jag väntade sonen för fyra år sedan. Jag ingick i en studie om foglossning som hon hade påbörjat då, och hon mindes något jag hade sagt som hon hade bett att få använda som rubrik på en artikel hon planerar att skriva. Det var lite kul. :-)

Hon sa ganska omgående att en igångsättning var självklar ifall jag mådde lika dåligt den här gången när det närmade sig, som jag hade gjort förra gången. Och av det hon kunde se och vad jag berättade så trodde nog hon att det fanns en uppenbar risk att jag skulle må så dåligt den här gången också. Jag hade med mig utskriften från min dagbok och bad henne läsa den vid tillfälle. Sen så snabbrefererade jag bara ung hur det hade gått till. Hon såg helt chockad ut och sa att hon inte hade hört något värre. Hon bekräftade att så där fick det inte gå till. Att bli skjuten på en dag är ok, och det var jag ju medveten om då också, men sen ska man bara kunna bli skjuten på ytterligare en dag ifall det är riktigt katastrofläge. Att andra ska få gå före som inte har blivit skjutna på, och som inte måste pga barnets eller mammans hälsotillstånd, ska inte få hända. Att de hela tiden upprepade att jag skulle vara den som skulle få vänta bara för att jag gått kortast tid, får heller inte förekomma. Det är anledningen till varför man är uppsatt på en igångsättning som ska vara det avgörande, inte graviditetens längd, och i mitt fall så hade ju hon bedömt mitt hälsotillstånd som akut. Och att de försökte övertala mig till att åka hem och invänta att det satte igång naturligt eller att säga att jag inte hade något där att göra så länge barnet mådde bra, får heller inte vara kommentarer som fälls när man fått en tid för igångsättning. Dessutom så får det heller inte förekomma att de försöker skicka hem en eller förhala, när igångsättningen väl är påbörjad. Då ska det ske i ett svep och inte som det blev för mig. Det var skönt att få det bekräftat av henne att det inte hade gått rätt till.

Nu har vi gjort så att jag i min journal har inskrivet att jag har ett igångsättningslöfte till den dagen när jag gått 37+0. Om jag själv känner att jag inte mår så dåligt att det behövs, kan jag själv skjuta på den tiden, men det är bara jag som kan göra den bedömningen, ingen läkare. Tyvärr så kommer jag att måste träffa en annan läkare när jag ska avgöra ifall jag vill sättas igång eller inte (avgörandet ska ske i ca 36+0). "Min" läkare har semester då. :( Men hon skulle noga skriva in detta i journalen och även påpeka att det som hände förra gången inte får hända igen. Den dag jag fått som igångsättningsdag, alt dagen efter, ska vara det som gäller. Jag får inte skjutas på ytterligare (annat än om det dyker upp livshotande akutfall).

Dessutom så upptäckte hon att jag har en snedställning i bäckenet, som troligen förklarar varför jag har blivit så mycket sämre sista 1½ veckan och som även förklarar varför jag har så svårt att få med mig vänster ben. Om hon jag går på akupunktur hos kan tänka sig att justera bäckenet på mig trots att jag är gravid, så ska jag be henne att göra det. I annat fall fick jag med mig en remiss som jag kan ta till en annan sjukgymnast som finns här nära, och som hon vet gör sånt på gravida.

Så jag mår mycket bättre nu än i morse. Det är lättare att andas. :-) Nu vet jag att jag inte kommer att behöva gå tiden ut ifall jag inte själv vill, och jag vet att det jag råkade ut för förra gången inte får förekomma och därför är osannolikt att det ska hända igen. Nu ska jag fira med en glass och sen ladda inför att min svärmor kommer hit med flyget om en timme.

Nervös nu...

Idag ska jag ju till spec mvc och träffa läkaren där. Jag är jättenervös inför vad hon ska göra för bedömning av mig. Kommer hon att tycka att det kan vara vettigt att sätta igång runt 37 v eller kommer hon att tycka att jag ska gå tiden ut? Jag vet inte riktigt vad jag själv vill. Det vore skönt att komma ur den här förbaskade foglossningen lite i förtid, men samtidigt så vore det ju kanske kul att få vänta in att det startar naturligt. Det har ju som inte varit naturligt med någon av de andra. Visserligen så gick vattnet med dottern och värkarna kom igång, men de stannade ju av det på förlossningen, eftersom hon låg i säte och jag skulle snittas. Med sonen är jag ju igångsatt pga foglossning och psykisk instabilitet. Men orkar jag psykiskt vänta på att det ska starta av sig själv den här gången? Det börjar vara undantag att jag klarar av att gå med kryckorna de dryga 100m som det är till busshållplatsen. Det är numera flera grejer per vecka som jag upptäcker att jag inte klarar av att göra själv längre. Jag känner ju att både fogarna och psyket försämras relativt fort just nu. Så en igångsättning i förtid kanske vore att föredra.

Men sen finns det en annan sida av det också, och det är min upplevelse av igångsättningen förra gången. (För den som inte läst men är nyfiken så finns den berättelsen några inlägg bak). Jag känner en lätt panik när jag tänker på det, även fast det troligen är minimal risk att något liknande skulle hända igen. Det bästa vore nog om det gick att planera in ett igångsättningsdatum då den läkare jag ska träffa nu, jobbar på förlossningen. Så att det är hon som i så fall skulle ha hand om mig. Men nu vet jag att hon jobbar inte så mycket, eftersom hon forskar på foglossning också, så jag vet inte ens om hon gör timmar på förlossningen längre. (Hon gjorde det förut - det är hon som har snittat mig med dottern). Jag tänkte i allafall ta med min dagbok för de dagarna runt igångsättningen med sonen så att hon får läsa hur jag blev bemött och hur jag upplevde det.

Så jag är lite skakig nu. Jag har svårt att stanna av och tårarna är nära hela tiden. Mamma tycker att jag ska be om ett datum och att om jag sen när det närmar sig inte känner att jag vill/vågar, så är det bara att skjuta fram det. Ja, det är ju ett alternativ.

Nederlag och såååå trött

Igår fick jag ju lida lite för mina helgbravader, så jag vilade hela dagen fram tills det var dags att ta mig till bussen och hämta barnen. Jag trodde verkligen att det skulle gå bra. Jag hade ju vilat så mycket och laddat upp rejält med smärtstillande. Men så kommer jag till busshållplatsen och inser att det är en ny turlista från och med i går, och då går det ingen buss det klockslag jag brukar åka. Så jag blev sittandes på den hårda bänken där i drygt 20 minuter innan det kom en buss. Då hade jag hunnit få rejält ont och hade stora problem att ta mig in på bussen. När jag sen klev av så tog promenaden till dagis drygt 10 minuter, och då är det inte längre än kanske 100m... Jag blev tvungen att acceptera nederlaget och fick ringa till min man som fick komma och hämta både mig och barnen... Jag kände mig förödmjukad och tårarna var inte långt borta. :-( Sen att jag redan när jag gått hemifrån känt mig lite fånig eftersom jag inte hade lyckats få på mig några strumpor (jag kunde inte komma åt fötterna utan att det gjorde ondare än vad jag kunde hantera), och därför var barfota i mina fusk-Crocs i molnigt 12-gradigt väder, gjorde ju inte saken bättre. :-(

Middag kunde jag fixa tack vare mina små gullungar som är så hjälpsamma. Jag stod vid diskbänken och de hämtade allt som skulle hämtas, och de hjälpte mig även att sen laga till maten också. :-)

Jag är så vansinnigt trött numera. Kanske kan det till viss del bero på all smärtstillande medicin jag trycker i mig. Jag minns att jag blev rätt trött av den när jag var i samma läge och väntade sonen. För mina värden var ju bara bra förra veckan då jag sist var till min bm, så det borde inte kunna vara något sånt. Eller så är det det faktum att jag håller på att vara grymt less på att mest vara hemma. :-( Men jag har ju ingen ork att göra något annat heller, så det är liksom en ond spiral...

litenskrutt

Handlar om mitt liv som mamma till 4 barn, varav den yngste har Alagilles syndrom, om glädje och sorg och allt annat som ryms i livet.

RSS 2.0