Några svar
Dessa svar känns både bra och jobbiga. Det känns bra av den anledningen att det inte var något kromosomfel. Kanske har då inte heller de tidigare missfallen jag haft berott på kromosomfel, och det i sin tur betyder då kanske att det inte är någon högre risk för oss att få ett barn med kromosomfel. Självklart skulle vi ta emot ett sånt barn om vi fick ett, men med tre barn sen tidigare som jag också vill ge uppmärksamhet, så vill jag ju ha ett frisk barn om jag får välja.
Det känns även jobbigt att det inte var ett kromosomfel. Hade det varit det hade jag kunnat förklara det hela med att det kanske var bäst som skedde. I min värld känns det bättre att det gick så här än att barnet i så fall fötts och sen dött kort därefter (utifrån de kromosomfel som de annars misstänkte så var risken hög att så i så fall skulle skett). Nu känns det som om det ändå var mitt fel. Jag vet att jag inget kunde göra åt det, men det känns ändå som att det var jag som dödade ett friskt barn.
Kanske låter mina tankar konstiga och förvirrade, men det är för att jag tänker konstigt och förvirrat just nu.
Vad ska man säga...
Stora N; "Mamma, har du en bebis i magen igen?"
Jag; "Nä, vännen, det har jag inte."
Stora N funderar en stund och säger sen; "Men mamma är du säker på det? För det ser verkligen ut som om det är en bebis där."
Ja, vad ska man säga... Jag försäker verkligen få bort den där extra vikten jag la på mig under graviditeten, men det är inte så lätt...