Bara förkyld

Jag är inte död alltså, även om jag förstår att ni anade det, då jag inte hörts av på ett tag. Nä, jag har haft fullt upp med praktiken, och nu är jag alltså förkyld. Faktum är att jag är förkyld på karla-vis = det är illa. Eller rättare sagt - jag tycker synd om mig själv. Feber, ont i kroppen och huvudet, rinnig näsa och hosta. Så när jag hittat ut ur näsdukshögen igen - då återkommer jag på riktigt.

Några svar

Idag blev jag uppringd av den läkare på kvinnokliniken som vi träffade i samband med att vi förlorade vårt barn. Hon berättade att barnet varit en pojke, precis som vi trodde, och att det inte fanns något kromosomfel på honom. Allt var helt normalt och han var utvecklad precis som han skulle för tiden. Det som orsakade att han dog, var att han på något sätt fått en stafylokockinfektion. Hur han fått den kunde de inte svara på, men den fanns i både honom och i moderkakan. Om man gjort ett fostervattensprov, kan det vara en orsak, men har man inte gjort det, så kan man inte svara på hur barnet får en sån infektion. Och anledningen till att hans huvud såg ut som det gjorde (att det var klämt), uppkom troligen efter att han dött. Även det var ju vad de trodde. Jag hade väldigt lite fostervatten, så han hade i princip inget som skyddade honom sen han dött.

Dessa svar känns både bra och jobbiga. Det känns bra av den anledningen att det inte var något kromosomfel. Kanske har då inte heller de tidigare missfallen jag haft berott på kromosomfel, och det i sin tur betyder då kanske att det inte är någon högre risk för oss att få ett barn med kromosomfel. Självklart skulle vi ta emot ett sånt barn om vi fick ett, men med tre barn sen tidigare som jag också vill ge uppmärksamhet, så vill jag ju ha ett frisk barn om jag får välja.

Det känns även jobbigt att det inte var ett kromosomfel. Hade det varit det hade jag kunnat förklara det hela med att det kanske var bäst som skedde. I min värld känns det bättre att det gick så här än att barnet i så fall fötts och sen dött kort därefter (utifrån de kromosomfel som de annars misstänkte så var risken hög att så i så fall skulle skett). Nu känns det som om det ändå var mitt fel. Jag vet att jag inget kunde göra åt det, men det känns ändå som att det var jag som dödade ett friskt barn.

Kanske låter mina tankar konstiga och förvirrade, men det är för att jag tänker konstigt och förvirrat just nu.

Vad ska man säga...

Stora N klappar mig på magen. Också tittar hon lite. Och klappar igen.

Stora N; "Mamma, har du en bebis i magen igen?"
Jag; "Nä, vännen, det har jag inte."
Stora N funderar en stund och säger sen; "Men mamma är du säker på det? För det ser verkligen ut som om det är en bebis där."

Ja, vad ska man säga... Jag försäker verkligen få bort den där extra vikten jag la på mig under graviditeten, men det är inte så lätt...

litenskrutt

Handlar om mitt liv som mamma till 4 barn, varav den yngste har Alagilles syndrom, om glädje och sorg och allt annat som ryms i livet.

RSS 2.0