Att göra det omöjliga

Om någon för ett år sedan hade sagt att jag inom ett år skulle springa en halvmarathon, så hade jag förmodligen skrattat tills tårarna sprutade och jag kissade ner mig.

Men... igår hände det. Jag gjorde det omöjliga. Jag sprang en halvmarathon. Eller sprang och sprang. Jag sprang 11 km, och sen var det lika mycket gång som löpning sista milen. En rejäl astmakänning ställde till det lite. Och sluttiden var en bra bit över min måltid. Men ändå. Jag tog mig i mål. Och jag fick en fin plakett och en plats i reslutatlistan som bevis. Om jag någon gång här framöver skulle tro att jag drömt det hela, så kan jag titta på plaketten och säga - "Nä, jag drömde inte!". Och om något i mig ändå skulle tvivla, jag skulle ju kunna ha snott plaketten av någon annan, så kan jag gå till den officiella resultatlistan och leta reda på mig själv. Där, svart på vitt, finns det - jag har faktiskt gjort det.
 
Idag behöver jag inte tvivla. Jag känner mig lite lätt överkörd. Och mina fötter.... De ser ut som om jag fått böldpest eller nåt. Blåsor överallt. Och hur kan man få träningsvärk bakom ena knät?!
 
Gårdagen lärde mig i allafall något - jag kan klara allt, bara jag vill!

Väääldigt länge sedan...

Alltså, vi har inte försvunnit. Vi har bara haft sommarlov. Och mycket att tänka på.
 
Men då ni faktiskt är ganska många som tittar in här varje dag, fast jag inget skrivit, så kände jag att jag i allafall måste ge i från mig ett litet livstecken.
 
Igår fick LillPrinsen, nu 9 månader gammal, äntligen byta till sittvagn. Och lyckan var total!
 
 
Jag ska försöka återkomma inom kort med fler uppdateringar om vår sommar.

litenskrutt

Handlar om mitt liv som mamma till 4 barn, varav den yngste har Alagilles syndrom, om glädje och sorg och allt annat som ryms i livet.

RSS 2.0