Jag trodde jag hade slutat med sånt här...

Ångestnatt. Det känns som det var ett tag sen. Det var nästan så att jag trodde att jag hade förstått hur dumt detta är. Att vara vaken och ha ångest på natten istället för att sova. Men tydligen inte...

Nu har det iallafall börjat släppa.

Och nu är jag hungrig istället...

Sova får jag visst göra en annan gång....

Viktlöshet. Eller nåt.

På väg hem från midsommarfirandet på Skruttans förskola, så gick vi till bvc och vägde och mätte LillPrinsen. I måndags förra veckan, på barnmottagningen, så hade ju hans vikt minskat mot veckan innan på bvc, så vi har nu kämpat hela denna vecka med att försöka få honom att äta så mycket som möjligt. Vi har till och med, på eget bevåg, provat att ge bara Infatrini (det kaloriberikade som han får) istället för att ge 2/3 av det och 1/3 BabySemp. Vi har också jobbat på med att försöka få i honom så mycket vanlig mat som möjligt.

Så med tanke på allt jobb vi lagt ner, och hur bra LillPrinsen faktiskt ätit, så hade vi förhoppningar om att det skulle synas på vågen...

Vikt för två veckor sedan - 6035 g
Vikt för drygt en vecka sedan - 5985 g
Vikt idag - 6105 g

Men vad tusan... Ja, han har ju gått upp, 120 g, och det är ju bra, men vi hade hoppats på mer. På två veckor har han alltså bara gått upp totalt 70 g... Och det innebär att han tappat ytterligare på sin viktkurva...

I morgon ska jag försöka få tag i dietisten. Våra idéer om hur vi ska få honom att öka mer i vikt, är uttömda.

Och som vanligt så går jag till vågen med stora förhoppningar, också går jag därifrån med en känsla av maktlöshet...

Att upprepa och upprepa

Skruttans förskola hade midsommarfest idag. Komplett med danslekar runt stången och picknick på gården. Väldigt trevligt och mysigt. Och då Älvan och Filuren har sommarlov och Skruttpappan har påbörjat sin semester, så var vi där allihopa.

Något som slår mig varje gång jag hamnar med många människor, är att jag berättar samma sak massor av gånger. Jag har ingen riktig kläm på vilka som läser här eller på Facebook, och som alltså vet det mesta av det som händer nu, främst runt LillPrinsen då. Och jag kommer aldrig ihåg vilka jag redan hunnit berätta de senaste svängarna för, så några får nog höra samma saker flera gånger, som de kanske också redan läst sig till. Eller att jag tar för givet att någon vet saker de inte visste.

Tacksamt är det iallafall när någon kommer och säger "Jag har läst det du skrivit". Då vet jag att jag kan berätta detaljer istället för i stora drag, när jag får frågan hur det är just nu. Eller "Jag har inte hunnit läsa något alls på jättelänge". Då har jag också något att utgå ifrån.

Och jag hoppas att ni som inget säger något om hur mycket ni vet, har överseende med att jag är en smula förvirrad.

litenskrutt

Handlar om mitt liv som mamma till 4 barn, varav den yngste har Alagilles syndrom, om glädje och sorg och allt annat som ryms i livet.

RSS 2.0