Glömde ju...

Jag har ju varit på universitetet idag. På typ info-träff. Jag var löjligt nervös över att fara dit. Som tur var så slapp jag fara själv, då det är en tjej som bor nära som ska läsa samma som jag. Hon var också nervös. Men med trygghet av varandra så tog vi oss dit, och överlevde. OCH jag lyckades faktiskt prata med ett par stycken jag inte kände sen förut.... OCH jag blev varken nerslagen (när jag pratade med dem) eller dog på annat sätt. Så kanske, kanske kommer jag att överleva detta. Typ till jul i allafall.

Vad jag har lärt mig idag

* Om Stora N vaknar mitt i natten och dillar om att det ligger stenar någonstans, då är det läge att byta sängkläder i hennes säng, för då har hon kissat på sig.

* Om det börjar låta konstigt när vi befinner oss i en hiss på stan, då har troligen Skruttan tryckt på larmknappen. Hitta då snabbt avstängningsknappen, låtsas vara oskyldig och kasta sen irriterade blickar på någon annan. Vem har så dålig koll på sitt barn att hon låter barnet trycka på larmet...

* Om man ska ta med sig alla tre barnen i en provhytt så ska man;
A; Se till att Mellan F har sovit ordentligt natten innan så han inte får ett fullständigt skrattanfall när du ska prova byxor. Det kan misstolkas av en trött mamma...
B; Se till att Stora N inte har något annat än de byxor hon ska prova i närheten av sig. Om det finns något annat nära så pillar hon på det och du får påminna var 30:e sekund om att det faktiskt är ett par byxor hon ska prova. Att den roliga lappen hon pillar på finns kvar efter byxorna är provade, men att mammas tålamod snart tar slut om inte byxorna provas NU...
C; Se till att man inte går in en provhytt där någon har spillt ut en halv milkshake. Det tenderar nämligen att resultera i en Skrutta som omväxlande skriker "Gricka" (dricka), och omväxlande kastar nappen (som du försöker tysta den lilla mistluren med) ut ur provhytten.
D; Ser till att det finns sittplats till Mellan F, så att han inte krälar på golvet - farligt nära den utspillda milkshaken.

* Om det bara finns plats för en vagn till på bussen så ska man vålda sig fram och preja bort den stackars mamman som kommer med tre trötta barn och har tänkt kliva på. Och sen ska man vägra fälla ihop sin paraplyvagn "för det är så jobbigt att ha ditt typ 4-åriga barn i knät". För en 4-åring är alldeles för liten för att sitta själv. Självklart måste han sitta hoptryckt i en för liten vagn på bussen. Det fattar väl vem som helst! Så istället är det bättre att den stackars mamman med tre trötta barn får kliva ut i regnet igen och vänta på nästa buss...

* Vissa busschaufförer skulle behöva gå en kurs i hur man säger ifrån när vissa beter sig som idioter...

* När Skruttan ska äta spagetti och köttfärssås så bör man börja med att ta av henne alla kläderna och klä i köket i plastsäckar eller liknande. Missar man detta kan man se fram emot en lång stund av sanering efter hon ätit färdigt.

Nu ska jag lära mig något nytt - hur man på snabbast möjliga sätt sätter i sig en påse nachochips med guacamole och cheddardip. :-D

63,8!!

Det stannade vågen på i morse! Det är alltså minus 6 kg sen i maj. Jag har med andra ord nått in i mitt målintervall, som jag satt till 62-64 kg. Jag är ju 169 cm lång så det är en rätt lagom vikt. Nu är jag ju visserligen inte så jättefokuserad på vikten egentligen, utan det är ju hur jag känner mig som är det viktiga. Att kläderna sitter bra och att jag känner mig som jag. Det börjar jag göra nu, och det har jag inte gjort på väldans många år. Men så har jag aldrig varit under 65 sen några månader efter att jag träffade min man.

Jag vägde 56 när vi träffades, och från januari (då vi blev ett par) till maj hade jag gått upp 13 kg... Jag slutade simma och plötsligt hade jag någon som jag inte kunde gömma mitt skumma ätbeteende för. Som vaktade mig och såg till att jag åt när jag skulle, och som hjälpte mig att ta hand om den ångest jag fick av ätandet. Det tog ett tag innan jag hade stabiliserat mitt ätande till att vara utan träning och då hamnade vikten på ca 67 kg. (Att bli av med ångesten tog många år, men idag upplever jag att det går bra). Sen har jag pendlat mellan 67-69, förutom sommaren för tre år sedan när jag bestämde mig för att det skulle hända något. Då gick jag ner till 65 kg, vilket jag sen höll ett år tills vi kom på att vi ville försöka få till Skruttan. Efter Skruttan stannade jag på 69-70 kg, vilket jag alltså vägde i maj.

Det enda jag gjort är att träna. Mitt ätande vet jag att jag aldrig någonsin kommer att kunna förändra. Om jag börjar ta bort grejer, typ att jag inte ska äta godis flera gånger i veckan, så vet jag att de gånger jag då unnar mig godis så kommer jag att få en enorm ångest som sen innebär att jag får svårt att äta det jag verkligen ska äta. Och sen får jag ångest för att jag inte ätit, också är det igång igen. Med hetsätande och svält. Jag måste äta det jag känner för och i de mängder jag vill. Börjar jag tänka på vad jag stoppar i mig, så kommer ångesten som ett brev på posten.

Fast en liten nackdel har det att jag gått ner i vikt. Jag har krympt ur lite favoritkläder. Tex en svart tunika m massa stora vita prickar från Meandi, som jag köpte förra hösten. Jag bodde i princip i den hela vintern. Men nu är den alldeles för stor. :-( Får försöka sälja den och köpa kläder jag kan ha istället. Och shoppa kläder är ju positivt! :-D

litenskrutt

Handlar om mitt liv som mamma till 4 barn, varav den yngste har Alagilles syndrom, om glädje och sorg och allt annat som ryms i livet.

RSS 2.0