Familjen Linslus

I dagens VK (Västerbottens Kuriren) var det ett reportage om oss och LillPrinsens syndrom, Alagilles Syndrom. Detta är ett ämne man skulle kunna skriva en bok om, men så mycket ryms så klart inte i en artikel. Det blev ett fint reportage tycker jag. Kanske finns det någon fler nu som känner igen Alagilles Syndrom när de hör det i annat sammanhang.
 
Bilderna har jag snott rakt av från vk.se. Allt fotograferat av Per Landfors.
 
 
Älskade unge!
 
 
5/6 av familjen. Älvan ville inte vara med på bild.
 
 
LillPrinsen ville att även sovkompisarna Giggi och Giraffen skulle vara med på bild, och den lyhörde fotografen lyssnade på det och såg till att det blev så. 💕
 
 
"Tar du kort nu?"
 
 
Svårt att leka på uppmaning, men det fixade han lysande!
 
 
Och lite bokläsning.
 
För övrigt är vi kanske inte bara Familjen Linslus, utan Släkten Linslus, eftersom i gårdagens tidning var min kusin Sara och hennes busiga katter, Bertilsson och Brorsan med. 😃
 

Ibland dyker den upp och förstör en hel dag...

En morgon som började hyfsat som vanligt, förutom att jag roddar allt själv då jag är, och har varit, ensam med barnen några dagar då maken är i Berlin med jobbet. Och en natt och en dag har Mormormamman faktiskt varit här och hjälpt mig.
 
Men i allafall.
 
Vi vaknade. LillPrinsen var trött och seg och inte helt villig att stiga upp. Utan ork i kroppen efter att sent i går kväll kräkts upp hela kvällsmålet. Och ja, jag vet, jag borde ha gett honom mer eller startat matpumpen, men jag var alldeles för trött för att orka dra igång det. Och LillPrinsen somnade om direkt efteråt igen.
 
Så morgonen var tung. Han behövde sätta sig och vila mellan påklädnad av byxor och tröja. Bara det borde kanske ha varnat mig. Men inte...
 
Jag gav mat som vanligt. Precis när vi var klara för att klä på oss och åka till förskola och jobb, så sket sig allt. "Mamma, jag mår illa!"... Hela frukosten kom upp... Magen var visst inte vaken... Det var bara att börja om... Visserligen får han mer frukost på förskolan, eftersom hans mage inte kan ta emot så stor mängd mat så tidigt, men att åka iväg med en LillPrins som har ont i magen av att knappen suger fast pga att magen är tom, kändes inte ok. 
 
Och där kom ångesten... Det ligger så mycket ångest och vånda runt LillPrinsen mat och viktuppgång hos mig att det helt enkelt inte var möjligt att stå emot. Visserligen kunde jag hålla emot tillräckligt för att kunna göra det som skulle göras, men efter att LillPrinsen var lämnad på förskolan, slog den till ordentligt. Med ångest i bröstet och tårar bakom ögonlocken kom jag till jobbet. Försenad. Och jag har inte känt igen mig själv under hela dagen...
 
På väg hem fick allt komma ut. Och nu är jag så trött att jag skulle kunna somna sittande. Som jag brukar må efter ångest.
 
Nu längtar jag efter maken och normala dagar. Tur han är hemma om någon dryg timme.

Lycka är en cykel

Idag kom den. Den efterlängtade cykeln. Lycka på tre hjul! Röd och fin och med allt som en liten LillPrins kan behöva. 
 
 
"Mamma, den här kan inte ramla!" Nä, den kan ju inte det min LillPrins. Du kan fokusera på att trampa och styra och behöver inte vara rädd att den ska tippa. Och jag kan hjälpa till med stången när du inte orkar trampa.
 
Det blev så klart en första cykeltur redan efter middagen. Och det var ren och skär lycka! Både för LillPrinsen, som gång på gång jublandes sa "Jag kan cykla!!", och för mig som smittades av hans lyckoutbrott.
 
Och så firade vi den första cykelturen med lite glass.
 
Det var en väldigt trött, men lycklig, LillPrins som vi stoppade i säng i kväll. 💕