Var tog motivationen vägen?
Barnen kläde granen igår. Jag vet, vi är tidiga, men vi är ändå en dag sena då vi brukar ha den färdig till första advent. I år höll jag på att missa att julen är på ingång. Fatta!! Jag höll på att missa! Kanske särför som jag bara vill mysa och dricka glögg nu. Som för att ta igen tiden jag normalt går och längtar efter att det ska bli dags att göra just det. Vi har inte fixat julkort, vi har inte fixat fotokalendrar åt dem som brukar få såna, vi har inte fixat luciakort på barnen och skickat in till tidningen, vi har inte köpt en endaste liten julklapp. Och allt sånt brukar vi normalt vara fördiga med vid den här tiden. Vi brukar njuta och fnissa lite åt alla som drabbas av julstress och känna att "Gud vad bra vi är som är ute i så god tid jämt". Nu sitter vi där själva. Stressade. Och fattar verkligen inte hur vi ska hinna allt till jul. Visst borde det vara ett giltigt skäl till att lämna in en skoluppgift sent, va? "Jomen klart det är ok. Du kan lämna in den i januari eller nåt. Julstress är en allvarlig åkomma. Framförallt om det är första gången man drabbas", kommer min lärare att svara. Visst?