Var tog motivationen vägen?

Jag borde verkligen skriva på den rapport som ska lämnas in nästa vecka angående praktiken jag har varit ute på. Jag borde. Jag har varit duktig och plockat fram dokumentet, och jag har till och med läst igenom det. Men sen då? Något saknas. Motivationen är som bortblåst. Jag vill bara sitta under en filt i soffan och dicka glögg och lyssna på julmusik.

Barnen kläde granen igår. Jag vet, vi är tidiga, men vi är ändå en dag sena då vi brukar ha den färdig till första advent. I år höll jag på att missa att julen är på ingång. Fatta!! Jag höll på att missa! Kanske särför som jag bara vill mysa och dricka glögg nu. Som för att ta igen tiden jag normalt går och längtar efter att det ska bli dags att göra just det. Vi har inte fixat julkort, vi har inte fixat fotokalendrar åt dem som brukar få såna, vi har inte fixat luciakort på barnen och skickat in till tidningen, vi har inte köpt en endaste liten julklapp. Och allt sånt brukar vi normalt vara fördiga med vid den här tiden. Vi brukar njuta och fnissa lite åt alla som drabbas av julstress och känna att "Gud vad bra vi är som är ute i så god tid jämt". Nu sitter vi där själva. Stressade. Och fattar verkligen inte hur vi ska hinna allt till jul. Visst borde det vara ett giltigt skäl till att lämna in en skoluppgift sent, va? "Jomen klart det är ok. Du kan lämna in den i januari eller nåt. Julstress är en allvarlig åkomma. Framförallt om det är första gången man drabbas", kommer min lärare att svara. Visst?

Extraknäck

Barnen har skaffat ett extraknäck. De extraknäcker som traktor på gården. De gick ut för att skotta och kom in 1 timme och 20 minuter senare. De hade skottat våran lilla gård, en gång hela vägen bakom garagen till vårat garage, och dessutom så hade de skottat hela innergården!! Alltså all gångväg runt hela kullen. De har tagit allt som traktorn normalt tar. Jag tycker faktiskt att de borde få betalt av vårt bostadsrättsförening. De behöver ju inte kalla in traktorns hjälp idag. Vi ska skicka in det förslaget till styrelsen. Om de väljer att göra det själv kallas det väl ändå inte för barnarbete, va?

Så där ja...

Planeringen inför onsdagens besök av min handledare från universitetet (ute på praktiken) är bara att göra om. Eller jag lär inte göra om den innan, men det är lika bra att inse att den ena planeringen inte kommer att gå att följa. Jag är visst tidsoptimist. Jag förstår att det kommer som en STOR överrraskning för de flesta av er. Jag brukar väl aaaaaldriiiig tro att saker går fortare än vad de egentligen gör... ;-) Det kanske mest fascinerande är ju att jag aldrig verkar lära mig heller.

litenskrutt

Handlar om mitt liv som mamma till 4 barn, varav den yngste har Alagilles syndrom, om glädje och sorg och allt annat som ryms i livet.

RSS 2.0