När hjärnan löper amok

Julefriden har sänkt sig över vårt hem. Alla är avslappnade och njuter av lugnet. Eller? Min hjärna har inte riktigt förstått det där med att varva ner. I allafall kan den inte det just nu. Om man säger så här - det var nog en oerhörd tur att jag lyckades hålla mig ifrån att ge mig ut i reashoppingens värld idag. Jag hade ägt! Om det är bra eller dåligt beror på hur man ser det. Jag helt säkert hittat en massa bra fynd. Sånt vi behöver eller inte behöver. Det spelar inte så stor roll när det är ett fynd, eller hur? Men som sagt så klarade jag av att inte ge mig ut i affärer. Istället gick jag på bio med maken och de tre äldsta barnen. Förstår ni hur svårt det är att sitta still i närmare 2½ timme när hjärnan hela tiden tappar fokus på filmen och hittar på annat? Jag har så mycket uppdämd energi i mig nu att jag tvingar mig själv att stanna i soffan och fokusera på att skriva. Och spela alfapet på nätet. Och surfa på facebook. Och svara på LillPrinsens alla frågor. Och sprattla med fötter och ben. Och dricka kaffe. Glöm för allt i världen inte kaffet! Det var det eller att träna skiten ur mig på gymmet. Jag tror att jag valde fel... Troligen kommer jag att vakna ruskigt tidigt i morgon bitte och vara jättepigg. Men då får jag träna då istället. Jädrans hjärna som bara snurrar!
 
Jag önskar er julefrid och hjärnor som inte spårar ur!
 
Over and out.

Att sår i öronen kan vara så skönt!

Så vände det. Efter att bara ha varit vaken 5 timmar igår, sov LillPrinsen 16 timmar i natt, vaknade och talade om att "nu är jag frisk, mamma!". Riktigt frisk är han förvisso inte, men han är inte bara slö och sovande längre. Han pratar. Och pratar. Och pratar ännu mer. Lite som att han måste ta igen det där pratet som inte kommit ut de sista dagarna.
 
Sista målet han hunnit få nu kunde jag ge full matdos. Ingen kräkning. Yey!
 
Det löste sig, vi klarade oss utan inläggning. Och jag kan inte beskriva lättnaden jag känner!
 
Men jag märker vilken spänning och oro jag gått med i kroppen. För efter att jag idag märkte att han börjar vara sig själv igen, så har jag varit så trött att jag knappt klarat av att vara vaken. Jag har legat i soffan och halvsovit medan LillPrinsen har pratat och pratat och klättrat på mig och gosat med mig. Underbart! 

Och där slog oron till igen

När LillPrinsen blir sjuk får jag svårt att hantera den oro som då dyker upp. Han är visserligen fyra år nu, läget är stabilt, han mår väldigt bra för att vara leversjuk och tack vare det jobb vi och förskolan gör så går han stadigt upp i vikt. Även om han fortfarande är rätt liten - 12,8 kg till sina 98,5 cm.
 
Men när han blir sjuk... Från det där första lilla tecknet - kan vara en kräkning med mer slem än vanligt, eller lite snor, eller lite extra trötthet - så börjar oron snurra i magen på mig. Och får han också hög feber kan jag nästan inte fokusera på annat. För hög feber flera dagar kan trigga igång försämrade levervärden. Och oron snurrar tills han är frisk igen.

Idag är tredje dagen med feber. Tack och lov inte hög feber, bara mellan 38,4 och 39,1. Men ändå. Lägg sen till rinnande näsa, rinnande ögon, tung hosta och väldig trötthet, så kanske det går att räkna ut att jag inte riktigt är mig själv. Inte LillPrinsen heller så klart. Hela mitt inre ropar "nu blir det inläggning på sjukhus"... Fast det troligen inte blir så. Men det har varit tillräckligt många, av olika anledningar, att jag reagerar så ändå. 
 
Igår kväll somnade han i soffan 17.45. Maken väckte honom 11.15 idag. Det är 17,5 timmars sömn... Och nu ser han ut att kunna somna närsomhelt igen...

 
Vi kör sondmatning varannan timme med mindre mängder än vanligt. Och fyller på mellan med saft. Allt för att försöka få honom att behålla så mycket som möjligt mellan slemkräkningarna. Och för att minska risken för uttorkning. 
 
Just den här gången har tagit extra hårt på mig. Jag vet inte varför. Men oron snurrar konstant, jag tänker inte som jag ska och jag känner av ångesten för första gången på väldigt länge... Skitångest!

litenskrutt

Handlar om mitt liv som mamma till 4 barn, varav den yngste har Alagilles syndrom, om glädje och sorg och allt annat som ryms i livet.

RSS 2.0