Gulligheter och dimma

Skruttan springer runt runt inne på affären. Precis när tålamodet håller på att tryta på oss, stannar hon, tittar upp på oss, ler och säger; "Jag är sååå gullig!!"

Ja, vad säger man då... Arg gick det ju inte att bli...

För övrigt är vi framme hos svärmor nu. Att köra 120 på motorväg när det plötsligt blev tjock dimma, var inte så kul... Jag såg knappt bakljusen på bilen framför, och jag vågade inte köra långsammare än 80 heller av rädsla att bli påkörd bakifrån. Så det blev till att försöka hitta en avfart. Och sen blev avfarten en påfart igen, då vi inne på avfarten inte såg skylten för att svänga av åt ett annat håll förrän det var för sent. För då var jag redan uppe på påfarten. Att göra en påfart på en motorväg där hastighetsgränsen var 120 i tät dimma... det kommer jag ALDRIG att göra om. Jag såg typ ingenting. Som tur var gick det bra, och nästa avfart var inte gjord så att den övergick till en påfart, så då kom vi av och kunde rasta tills dimman lättat.

På resande fot

Eller kanske i resande bil är mer korrekt. Ca 60 mil har vi avverkat idag. Sista dagarna har det mest varit packning också har jag varit sjuk. Resfeber har jag haft. En mycket svår sjukdom som bara kan lösas på ett sätt - att bege sig ut på den planerade resan. Därför var både jag och barnen på väg redan i går morse. Maken påpekade dock lite försiktigt att vi varken hade packat färdigt eller gjort flera saker som vi planerat att göra innan avresan. Småsaker...

Imorse satte vi av strax efter 7. Vi hann åka i, ja några mil, innan Skruttan blev åksjuk och kaskadkräktes upp frukostvällingen över hela sig... Party!! Eller inte... Jag var glad att det var jag som körde och således slapp torka. Och nej, det var inte min körning som var orsaken till kräkningarna. Den som så antyder kommer att åka på moppo! Vi fick leta Postafen så fort klockan hade passerat 10 och apoteken öppnat. Sen har hon vinglat runt och varit hög resten av dagen. Nu ligger hon och fnissar i sin säng här på hotellet. Imorgon bär det iväg igen. Då blir det lunch med makens mormor, och sen sova hos makens morfar och hans fru.

Nu - njuta av mjuka lakan.

Uppvaknande

Strax efter 7 i morse;

Vi hör små fötter springa över golvet i hallen. In i vårt sovrum kommer Skruttan.

"Heeeeeej!!", säger hon.
"Hhmm", svarar maken.
"Du är fin pappa." "Är du glad?"
"Tack, vännen! Ja, jag är glad."
"Mamma, är du glad?"
"Ja, hjärtat, jag är glad. Lite trött bara."
"Jag är inte trött. Nu är det dags att börja prata!!", säger Skruttan, och börjar klättra runt över oss.

Jaha. Bara att gilla läget alltså. När Skruttan börjat prata, tar det inte stopp förrän hon somnat.

litenskrutt

Handlar om mitt liv som mamma till 4 barn, varav den yngste har Alagilles syndrom, om glädje och sorg och allt annat som ryms i livet.

RSS 2.0