Jag gjorde det igen!

I fredags sprang jag en mil för första gången på runt 15 år. Målet var att ta mig runt utan att gå, vilket jag klarade (jag har för övrigt inte gått något alls på mina andra löprundor den här sommaren heller, men de har ju varit lite kortare). Sen överraskade jag mig själv med att klara mitt mål - att springa milen på mindre än en timme. 59:55 hade jag, så det var på håret. :-) Idag sprang jag samma runda igen. Trots en lätt bakfylla och alldeles för lite sömn i natt, så sprang jag snabbare än i fredags. 59:27 stannade klockan på den här gången. Jag börjar bli riktigt haj på det här med löpning. :-) Jag som alltid har tyckt att det varit skittråkigt - nu längtar jag efter att få ge mig ut.

Huvudvärken från h-vetet

Igår hade jag huvudvärk. I natt hade jag huvudvärk. Idag har jag huvudvärk. I morgon... Nä, jag ska inte gå händelserna i förväg, men denna huvudvärk, som nog kommer från någonstans där det är väldigt varmt..., är inte att leka med. Om den kommer från nacken eller ögonen vet jag inte. Jag ÄR stel i nacken, men det onda sitter bakom ögonen, i tinningarna, över pannan och uppe på främre delen av huvudet, vilket inte brukar vara de typiska ställena för mig när det är nacken som är boven. Så jag ringde ortoptisten nu i morse och fick en tid att kolla om skelningen är fövärrad igen. Redan på fredag fick jag komma. Men nu ska jag ju överleva till på fredag också. Lättare sagt än gjort... Inga tabletter hjälper... Det är bara att blunda som lindrar. Lätt att plugga då... Det lutar åt att jag måste hoppa över de lektioner vi har idag. Att fara dit kan nog gå trots huvudvärken, men jag har för ont för att kunna läsa in mig på och förbereda det jag ska kunna tills i eftermiddag. Jag tror att jag mår bättre av att ligga och vila mina ögon. Kanske jag ska lyssna på barnens sago-CDs? Så kan vi diskutera dem sen när de har kommit hem. :-)

Det sa bara plopp!

Stora N har haft lösa framtänder i flera månader nu. Hon är inte som andra barn som gör allt för att få ut tänderna när de väl är lösa, utan hon låter dem liksom ramla ut av sig själva. Vilket tar låååååång tid... När det var dags för skolfotografering förra veckan så hade vi innan försökt peppa henne att försöka få ut den så att hon skulle vara sig lik på kortet. (Hon har inte varit sig lik på ett tag, med en tand som stod framåt och en som hängde snett). Men se det ville hon inte alls vara med om, så vi får se hur det kortet blev...

Så kom hon hem från skolan igår med ena framtanden stående helt rakt ut. Hon visade alla trick hon kunde göra med den - vika den uppåt och gömma den under överläppen, vika den åt sidan så att den la sig över tanden bredvid, snurra den ett par varv - "Aj! Mamma hjälp mig! Jag får inte tillbaka den. Det känns lite obehagligt att ha den så här." "Men om du snurrar den ett varv till så kanske den lossnar", svarade jag förhoppningsfullt. "Men mamma, jag vill inte att den ska lossna!" Öh, nähä.

Så tanden satt kvar när hon la sig igår. I morse steg hon upp och började äta sin frukost. "Men N var är din tand?", frågade maken. Och ja, då började den stora tandjakten. Tänk om hon hade svalt den under natten! Ve och fasa! Som tur var så hittades den i, den nu väldigt upprivna och röriga, sängen. "Den sa liksom bara plopp mitt i natten", sa Stora N glatt.

Nu återstår att se om tandfen klarar av att komma ihåg sitt uppdrag i kväll. Och sen se hur länge det tar för nästa, mycket lösa, framtand att ramla ut.

litenskrutt

Handlar om mitt liv som mamma till 4 barn, varav den yngste har Alagilles syndrom, om glädje och sorg och allt annat som ryms i livet.

RSS 2.0