Ja, som ni nog förstått så gick det väldigt bra idag på ultraljudet. Bebisen sprattlade och hade sig, och läkaren hade nästan svårt att mäta den. :-) I allafall så flyttade hon mig så att jag nu plötsligt har passerat 13 fulla veckor (13+1 idag). Skönt att plötsligt ha gjort bort några dagar extra. :-) Risken vi fick för kromosomfel var 1/20000 vilket var den lägsta risk man kan få, om jag fattade rätt. Vi passade även på att fråga en hel del om vad som gick fel förra gången. Hon rätade ut lite frågetecken och sa också att hon tyckte att vi borde ha fått tillhöra spec mvc istället för gyn när jag ju hade gått så pass långt innan Milo dog. Att jag var ett gränsfall och att vi kanske hade fått bättre svar på våra fårgor på en gång om vi tillhört spec mvc istället. Hon hade lite andra teorier, tex att stafylokockinfektionen nog kom efter att han dött. Hon trodde också att om vi gjort ett ul i samma tid som vi gjorde nu, förra gången, så hade vi troligen sett att Milo var liten för tiden. Det är tydligen oftast så när barnen sen dör som sena missfall. I allafall sa hon att risken för upprepning var nästan försumbar, i och med att barnet så här pass långt in i graviditeten var rätt storlek utifrån förväntat. Det var skönt att höra!
Och nu har jag även gjort bort den andra punkten på "Att göra-lista" den här veckan. Besöket på vårdcentralen. Glädjande nog så var det inte Mycoplasma jag drar på, utan jag har helt enkelt en astmatisk reaktion långt ner i luftrören. Det komiska med det är ju att jag har ansträningsastma, men kände ändå inte igen det... Kanske beroende på att jag mest är van vid akuta anfall och inte den här typen av känningar. I allafall så blev ordinationen Pulmicort två gånger per dygn och Bricanyl vid behov. Troligen är det askan från Island som gjort att det förvärrats igen sista veckan. Jädrans aska! ;-)