Ett glas vin

Det njuter jag av nu. Innan dess körde jag med Morfarpappan i två timmar. Körde bil alltså - köra med honom som vanligt överlåter jag till Mormormamman. ;-D Det känns rätt ok att köra och jag tycker inte att jag är nervös bakom ratten längre. I allafall om jag slipper smågatorna inne i centrum. Landsväg gillar jag. Hoppas det blir mycket sånt på uppkörningen.

Det blir mycket om körning och körkort. Hoppas ni står ut. Jag lovar att det är övergående. Efter fredag kommer jag inte att prata mer om det. Tror jag.

Första delen avklarad

Teoritestet är avklarat. 63 rätt av 65 möjliga. Känns rätt skönt. Även fast jag är lite sur att jag i sista stund ändrade svaret på två frågor. Självklart var det just de två jag sen hade fel på - och det var från de rätta svaren jag ändrade...

Nu har ångesten släppt för tillfället och nu är det bara full laddning mot körningen på fredag som gäller. Jag har just gjort en dålig körlektion, men min körlärare trodde att det bara var rampfeber. Hoppas han har rätt.

Att vilja skrika rakt ut

Bloggen är inte högsta prioritet just nu. Att hantera ångesten är det. Därav lite långt mellan blogginläggen.

Jag är medveten om att det vore lite opraktiskt att skrika rakt ut, då barnen troligen skulle vakna, så jag skriker inom mig istället. Varför? För att försöka bli av med den ångest jag känner håller på att ta över mig. Ångest som startade för någon vecka sedan orsakad av att jag ska göra teoriprovet i morgon och sen förhoppningsvis uppkörningen på fredag. Men som vanligt när ångesten kommer krypande så glider den över på allt annat också. Så nu är jag livrädd att något ska hända barnen. Det är med en enorm viljestyrka jag låter dem gå till dagis och fritids. Fick jag bestämma skulle jag stänga in mig med dem och inte gå längre än ut på altanen på dagarna. Och jag har börjat fundera på om det är en så himla bra idé att bila genom Sverige i sommar. Tänk om det händer oss något!! *påminner mig själv om att andas*

Fyra saker får ångesten att skingra sig en aning, och gör att jag kan andas lite lättare. Det enklaste är att äta. Men det är bara en tillfällig lösning, för efter ett tag kommer ångesten ännu starkare bara för att jag ätit en massa onyttigt. Det andra är att umgås med mina underbara barn. Även detta är dock bara en tillfällig lösning, då det ganska snabbt går över till att jag vill låsa in dem så att inget kan hända dem. Att träna släpper lite på den också. Både under tiden jag tränar och ett tag efteråt. Att fylla dagarna med så mycket att jag inte hinner tänka är det sista alternativet. Men när jag väl då får ett tillfälle att tänka så blir allt ännu värre, bara för att jag då upplever att jag inte är koncentrerad på det som komma skall.

Jag skulle vilja krypa nära maken och bli omhändertagen, men han är dunderförkyld och febrig. Och sjuk vill jag absolut inte bli nu. Så nu försöker jag hantera ångesten så gott jag kan själv. Bland annat genom att skrika. Inom mig.

Ni kan väl hålla en tumme för mig i morgon, så att jag verkligen tar mig iväg till provet, och inte låser in mig hemma och försöker glömma vad det var jag skulle göra...

litenskrutt

Handlar om mitt liv som mamma till 4 barn, varav den yngste har Alagilles syndrom, om glädje och sorg och allt annat som ryms i livet.

RSS 2.0