På väg uppåt

Jag tror att jag är på väg att lämna det mörkaste hålet. Jag klättrar uppåt. Sakta, sakta. Allt är inte lika tungt och nattsvart längre. Det har börjat komma tankar på att faktiskt göra något, att inte bara slöa bort tiden. Planen är att på något sätt komma ut bland människor idag. Kanske promenera lite eller till och med att träna. I teorin känns det möjligt. Återstår att se om det funkar på riktigt.



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

litenskrutt

Handlar om mitt liv som mamma till 4 barn, varav den yngste har Alagilles syndrom, om glädje och sorg och allt annat som ryms i livet.

RSS 2.0