Sömn och samtal

Med kloka vänner kan man få kloka råd. Tack för att ni bryr er! Jag har själv tänkt tanken att mina sömnproblem (och kanske även halsontet) skulle kunna komma av stress. Visserligen känner jag mig inte så stressad, men som några påpekat så känner man kanske inte alltid det förrän man stannar av. Och det är mycket nu. Och det har varit mycket senaste året. Med alla hormoner som sprungit runt i kroppen under tiden jag varit gravid, och all stress och ångest som har kommit efter varje förlorat barn.

Jag har funderat på att söka hjälp i form av samtalskontakt, men samtidigt så har jag inte känt mig redo att prata. Skriva går bra. Men prata... Nä, det känns så oerhört jobbigt. Jag kan göra det, i små portioner, men det känns jättesvårt att göra det med någon som bara är där för att just lyssna på hur jag mår... Men jag lovar att fundera på det igen.

Vad gäller sovandet så har jag väl inte sovit riktigt bra sen vi förlorade Alfons. Innan dess gick det lite i vågor hur bra jag sov. Men det är sista veckan som det varit riktigt illa. Idag fick jag i allafall till att slumra lite framför tv:n på förmiddagen. Skruttans förskola var stängd idag och hon skulle följa mig på skolan. Men så hostade hon så mycket i morse att det inte kändes bra att ta henne dit. Så vi blev hemma. Och att halvslumra med en 3-åring gosandes i famnen, och med tv:n igång, kanske inte är bästa sättet att vila. Men jag kände mig en aning piggare efteråt i allafall.

Eftermiddagen tillbringade jag med fina Tjut och hans mamma, och då fick det bli samtalsterapi. Eller nåt sånt. Pratade en massa gjorde vi iallafall. Och Skruttan och Tjut lekte på så bra tillsammans att vi knappt såg till dem förrän mot slutet. "Vi ses i morgon!", ropade Tjut när de gick. Ja, kanske inte i morgon, men vi kan hoppas att det inte dröjer alltför länge igen innan vi får möjlighet att prata och leka igen.