Håller ihop... typ...

Utåt sett i allafall. Inuti går jag sönder... Jag skulle vilja skrika rakt ut och sparka i väggarna. Få ut min frustration och sorg och ilska över situationen. Men det gör jag inte. Jag behåller det inuti. Inuti skriker jag. Det enda som syns ibland utåt är tårarna. För de kan jag inte stoppa. De måste få komma ut. Jag kan hålla dem inne ett tag, men sen blir det för många tårar och då måste jag låta dem rinna. Det är skönt att alla runt mig vet om vad som hänt. Då behöver jag inte förklara när tårarna kommer. Alla vet ändå. Inga ord behövs.

Snart har barnen lagt sig. Då ska jag låta tårarna rinna. Då ska jag släppa ut allt som samlats idag när jag försökt vara stark. Ikväll är jag inte stark. Ikväll är jag liten och svag. Och det måste jag få vara ibland.
#1 - - Ida:

Att vara stark är också att faktiskt orka vara ledsen. Att tillåta sig själv att sörja. Att acceptera sina känslor, fast de är jobbiga. Att du ens kliver upp på varje morgon tycker jag är enormt starkt! Alla tacklar sin sorg på olika sätt, det finns inget rätt eller fel...



Skickar ännu en kram!