litenskrutt

Det här är en tuff helg, jag vet ju det egentligen. Men ändå så blir jag lika överrumplad varje år. Saknaden efter min bror Patrik blir så extra stark och jag får ångestattacker så starka att det känns som ångesten sprutar genom öronen. För det mesta så funkar min medicinering väldigt bra, men från några dagar innan den här helgen och fram till vi har passerat dödsdagen den 11 november, så ligger ångesten som en klump i magen mest hela tiden. 

 

Patriks död gav mig en otrolig rädsla för döden. Både för att jag själv ska dö, men också för att det ska hända mina närmaste något. Varje gång barnen ska iväg på en simtävling och jag inte ska med, kämpar jag mot panikångest så länge jag vet att de befinner sig ute på vägarna. Det går bättre när de väl är på plats. Samma sak när maken är ute och reser utan mig. 

 

Idag har jag varit så arg på dig, Patrik. Så arg så arg. Hur kunde du?!? Jag vet ju egentligen att du var sjuk, att du inte såg någon utväg, att du trodde du gjorde det bästa. Men det var inte det bästa! Det bästa hade varit om du fortsatt leva! Om du fortsatt vara den som jag kunde prata minnen med! Om du varit här och varit den fantastiska morbror jag vet att du skulle varit för mina barn! Jag saknar dig så mycket och jag är så arg på dig för att du berövat mig möjligheten att få ha kvar båda mina älskade bröder!

Jag försöker fylla dagarna med så mycket som möjligt just nu, men helst av allt vill jag bara krypa ner under täcket, gråta, förbanna världen, sova, och inte komma ut från min kokong förrän vi lämnat mörkret, snön ligger på marken och det är dags att julpynta. Mörkret, regnet och blåsten påminner så mycket om hur det var på kvällen den 11 november 2004. Det sista vädret du mötte.

 

Men jag vet att det bara är att försöka stå ut. Snart är dagarna passerade och jag slutar ha kryp i kroppen, illamående och tungt att andas. Snart är det över, min kropps tuffa reaktion. Sorgen och saknaden, den går aldrig över.