Nytt år, nya utmaningar. Eller så blir det samma gamla vanliga.
Jag hoppas verkligen inte att denna dag, den första på det nya året, speglar vad som komma skall resten av året. För om det är så kommer jag att gå under.
LillPrinsen går och går och går numera. Och pratar som attan, fast vi knappt förstår något. Sånt är kul.
Mindre kul är att vi märker att något stör honom. Han är gnällig på ett sätt han inte brukar vara, men som kommit mer och mer sista veckan. Visserligen har ju Skruttan precis haft vattkoppor så det kan ju vara sånt på gång.
Massor av kräkningar och tydligt ont runt knappen. "Ser bara fint ut", sa läkaren på akuten i går. "Eeeeh, näe!", sa maken. "Jodå, jättefint. Och inte har han ont heller.", sa läkaren. "Eeeh, jo!", sa maken. Efter en del tjat skrev i allafall läkaren ut en antibiotikasalva. Som inte går att få tag på... Restad till slutet på januari... Jaha. Så vi kör lite annat som kvinnan på apoteket tipsade om. Inte antibiotika, bara antibakteriellt. Och det ser ännu värre ut idag jämfört med igår... Och LillPrinsen har ont varje gång som han kommer åt knappen eller vi behöver tvätta den...
Nu hinner han egentligen bara ställa sig upp så spänner bråcket ut hela pungen. Och det är obehagligt. Och när han blir ledsen så spänner det ännu mer. Och då gör det ont. Och då blir han ännu mer ledsen. Och då spänner det ännu mer. Ont gör ännu mer ont... Och så...
Det lär bli ett besök på barnmottagningen i morgon. Om de vågar ta emot honom då han troligen bär vattkoppssmitta...
Sen har jag spänningshuvudvärk också.
Jädra skit.
Klart inte en fjuttig dag speglar hela året! Fan heller... Då är det ju kört med mitt också. Livs första tand är inte nådig alltså. Hon har börjar medicineras nyss och det känns som att den gör sitt också på biverkningasidan också.