Jag kan inte ens föreställa mig hur ont det måste ha gjort...
Skruttan är svårstucken. Alltså vad gäller blodprovstagning. Och hon är så modig varje gång och låter dem sticka, trots att det hittills alltid slutat på samma sätt - med en liten Skrutta som gråter och gråter samtidigt som hon försöker vara stark och härda ut. Det är som att Emlan inte hjälper på henne samtidigt som hennes kärl har en tendens att försöka smita undan så att de måste gräva efter dem...
Hur ont ska det inte ha gjort när armarna ser ut så här dagen efter?
När vår Skrutta skulle opereras i torsdags, fick vi veta att Emla gör så att kärlen krymper ihop lite och därmed blir svårare att sticka i... Hon fick något annat "bedövningsplåster" som gjorde att det blev varmt på huden och kärlen vidgas och därmed syns bättre. Kanske ett tips till nästa gång? Att fråga efter istället för Emla...