litenskrutt

För de allra flesta barn rullar livet bara på. Man växer, utvecklas och passar in i normen. 

 

Så har vi dessa barn som inte alls passar in i normen, där allt bara känns fel när man tittar sig själv i spegeln. Där insidan inte alls stämmer med utsidan.

 

Ett av dessa barn utanför normen är mitt. Jag hade inte alls tänkt skriva om detta här på bloggen, men av respekt för mitt barn gör jag det ändå. För barnet i fråga bad mig göra det. För att öka medvetenheten runt oss och för att få bli behandlad med respekt. Att slippa få höra "Du har fel.", "Du bara hittar på.", "Det är inte möjligt att uppleva sig vara någon annan än den man ser ut att vara.", "Man kan bara heta det man är döpt till". Så därför gör jag detta. Av respekt för mitt barn.

 

Det här är Max.     Också känd som våran Skrutta. Eller som Minea under tiden fram till för ca 6 veckor sedan.

 

För Max är född som flicka, ser ut som en flicka, men känner sig som en pojke inuti. Det är inget påhitt. Det är en väldigt stark och äkta känsla. Det kallas att vara trans. Om man som i Max's fall är född som flicka men känner sig som pojke, är man transkille. 

 

Jag kan erkänna att jag hamnade i ca ett dygns sorgeprocess när Max kom och berättade för oss. Ett dygn där jag sörjde en dotter innan jag insåg att jag ju istället fått en till son. Och att den sonen faktiskt är samma barn som jag tidigare trodde var min dotter. För det var vi runt som inte visste bättre. Vi som trodde att Max var flicka när han i själva verket inte alls var det. Max har alltid vetat att han inte är flicka. Kanske en blandning av flicka och pojke, men helt klart mer pojke. Nu vet han säkert att det är pojke han är. Han känner stort obehag över att tvingas utvecklas som flicka. Vi hade fel. Max har rätt.

 

När han väl bestämt sig för att berätta, var det så skönt att kunna få vara sig själv att han ville berätta för alla på en gång. I skolan, på simningen, släkten, ja alla han har mött sen dess. Denna starka unge har för de flesta berättat detta själv! Rak i ryggen - detta är jag! Och han har blivit fantastiskt bra mottagen! Kompisarna har verkligen respekterat honom och de flesta kommer i håg att säga Max numera. Lite svårare att komma ihåg att ändra pronomen till han, men det är fler och fler som kommer ihåg det också. Skolan har bemött honom helt otroligt bra, och hjälpt till att räta ut frågetecken som dykt upp hos barn i andra klasser angående Max. 

 

Så nu är processen igång. Vi har haft ett första möte med en psykolog som har skrivit en remiss till bup så att Max kan få komma i kontakt med de som är specialister på transbarn. Ett officiellt namnbyte är på gång, så han får heta Max i alla officiella papper. Däremot är det en betydligt längre process innan han får ändra juridiskt kön... Men processen är startad och vi upplever att vi har ett mycket gladare barn! "Den där stora klumpen jag haft i magen så länge jag kan minnas, den blir mindre och mindre för varje dag nu", berättar Max själv.

 

Så av respekt för mitt barn, och för oss, så ber jag er att försöka att komma ihåg att kalla honom Max, och använda pronomet "han" om honom.

 

Av respekt för mitt barn.