Sondmat och ätterapi
Oftast lever vi i vår lilla bubbla. LillPrinsen får sin mat i knappen på magen, vi måste ha koll på klockan så det blir rätt i tid mellan, rätt mängder, räkna om när han kräks, se till att alltid planera vad vi gör så att vi hinner hem tills han ska äta eller har sett till att ha med allt som behövs för en matning. Det går ju liksom inte att bara slinka in på Max och köpa en burgare åt honom...
I allafall så har det blivit vår värld. Det har blivit en vana att låta planeringen cirkla kring LillPrinsen. Oftast tänker jag inte på det alls. Inte så mycket i allafall.
Men så dyker det upp något som plötsligt triggar igång tankarna.
Ätterapi.
Vad är det och skulle det kunna hjälpa vår LillPrins att kunna få vara mer "som andra"? För ju äldre han blir desto mer lägger han märke till att han är annorlunda. Numera kommer han och frågar vad det blir till middag, precis som sina syskon. Och han vill ha av allt på bordet på sin tallrik. Fast han inte kommer att äta det. Bara titta på det. Möjligtsvis peta på det. Kanske ev slicka lite, men det är undantagsfall.
Så nu söker jag på allt som har med ätterapi att göra. Läser allt jag hittar. Blir hoppfull. Blir nedstämd. Blir otroligt påmind om hur annorlunda vår värld är jämfört med de allra flestas.
Nu är klockan matdags. Tacosrester för oss, sondmat för LillPrinsen.