Bearbetning av tuffa minnen

Ibland kommer jag på att jag saknar att blogga. Jag använder ju instagram och facebook, men bloggen tillför något annat för mig. Här kan jag skriva på ett annat sätt, mer text och mer tankar. Så nu gör jag ett nytt försök igen. Hur ofta jag kommer att skriva vet jag inte, det får vi se helt enkelt.
 
November är en speciell månad för mig. Först fyller jag själv år, 40 år (!!!) den här gången, sen kommer LillPrinsens födelsedag, och efter det min bror P:s dödsdag. Allt på mindre än två veckor. Och Facebooks minnespåminnelser gör att jag varje dag blir påmind extra om hur det varit de tidigare åren. Det är oftast kul, men just nu i november så triggar minnespåminnelserna minnen av stor ångest... Framförallt från när vi för fyra år sedan kämpade och kämpade med LillPrinsens vikt, låg inskrivna på neonatalavdelningen och knappt fick träffa de andra barnen alls... All ångest, oro och dåligt samvete...
 
Det här fotot är taget den här dagen för fyra år sedan. LillPrinsen var två veckor gammal. En liten fågelunge som fortfarande tappade i vikt... Sönderstuckna händer och fötter efter prover i mängder och blodkärl som lätt sprack... Ett litet frågetecken för läkarna som inte förstod varför han inte gick upp i vikt. Jag som inte helt vågade tro på att han skulle överleva... Någon gång ska jag gå tillbaka i bloggen och läsa allt jag skrev den här tiden 2012, men inte än. Jag är inte redo för det.