Och där slog oron till igen

När LillPrinsen blir sjuk får jag svårt att hantera den oro som då dyker upp. Han är visserligen fyra år nu, läget är stabilt, han mår väldigt bra för att vara leversjuk och tack vare det jobb vi och förskolan gör så går han stadigt upp i vikt. Även om han fortfarande är rätt liten - 12,8 kg till sina 98,5 cm.
 
Men när han blir sjuk... Från det där första lilla tecknet - kan vara en kräkning med mer slem än vanligt, eller lite snor, eller lite extra trötthet - så börjar oron snurra i magen på mig. Och får han också hög feber kan jag nästan inte fokusera på annat. För hög feber flera dagar kan trigga igång försämrade levervärden. Och oron snurrar tills han är frisk igen.

Idag är tredje dagen med feber. Tack och lov inte hög feber, bara mellan 38,4 och 39,1. Men ändå. Lägg sen till rinnande näsa, rinnande ögon, tung hosta och väldig trötthet, så kanske det går att räkna ut att jag inte riktigt är mig själv. Inte LillPrinsen heller så klart. Hela mitt inre ropar "nu blir det inläggning på sjukhus"... Fast det troligen inte blir så. Men det har varit tillräckligt många, av olika anledningar, att jag reagerar så ändå. 
 
Igår kväll somnade han i soffan 17.45. Maken väckte honom 11.15 idag. Det är 17,5 timmars sömn... Och nu ser han ut att kunna somna närsomhelt igen...

 
Vi kör sondmatning varannan timme med mindre mängder än vanligt. Och fyller på mellan med saft. Allt för att försöka få honom att behålla så mycket som möjligt mellan slemkräkningarna. Och för att minska risken för uttorkning. 
 
Just den här gången har tagit extra hårt på mig. Jag vet inte varför. Men oron snurrar konstant, jag tänker inte som jag ska och jag känner av ångesten för första gången på väldigt länge... Skitångest!