Jag tar hellre en redig magsjuka än en ångestattack!!

Jag svär typ aldrig. Eller i varje fall väldigt sällan. Men när jag får ångest då vill jag bara säga alla fula ord jag kan komma på.
 
Som nu.
 
Kapitulationen är ett faktum. Ångesten tar över och jag kan inget göra. Det går inte att sitta still, det kryper i kroppen så jag helst skulle vilja komma ur skinnet, jag andas bara ytligt tills jag kommer på mig själv och kan ta några djupa andetag så inte syrebristen blir uppenbar. Äta är oerhört svårt. Jag har fortfarande inte fått i mig frukost idag... Jag går och går och går. Att vifta med fingrarna eller på annat sätt röra händerna, lindrar lite. Och gå runt. Knäppa händerna på huvudet så jag lyfter armarna kan ibland hjälpa lite. Och försöka andas. Att andas dämpar illamåendet. Och så får jag syre så klart. Har jag sagt att jag går runt? Runt, runt. Helst skulle jag vilja krypa ner i ett hål och somna. Dessvärre klarar jag inte av att vara stilla så det är som ingen idé att försöka... Utan jag går och går och går. Fram och tillbaka genom huset. För ute kan jag inte gå. Där finns troiligen något farligt. Och då ökar ångesten. Bara av misstänken på det där farliga som kan finnas där ute. Som jag ju vet inte finns. Men som jag inte kan övertyga ångestdelen av mig att tro på. Runt, runt, runt.
 
Å vad jag hoppas att det släpper snart!



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

litenskrutt

Handlar om mitt liv som mamma till 4 barn, varav den yngste har Alagilles syndrom, om glädje och sorg och allt annat som ryms i livet.

RSS 2.0