Men försvinn då, skitångest!!!!

Vad är det som är fel på mig? Varför får jag denna ångest? Varför klarar inte jag av att hålla ihop mitt liv utan att hamna i det läget att ångesten tar över?
 
Jag kan inte komma på att jag någonsin fått en så kraftig ångestattack som jag fick i tisdags under tiden jag medicinerat tidigare. Och ändå äter jag högre dos än någonsin just nu (även om den inte är hög sett ur ett "normaldos-perspektiv"). Varför blev det så? Varför kom ångesten så kraftigt nu?
 
Jag är medveten om att allt runt LillPrinsen påverkar mig hårt. Allt sånt där som är extra, sånt som de stora flertalet föräldrar aldrig behöver fundera på. Sånt som knappmatning, matvägran, kräkningar flera gånger om dagen, scheman över matintag, sondsprutor, sondslagar och specialmat som ska kommas ihåg att tas med överallt, glasögon, lappbehandling, hörapparater, alternativ kommunikation, talträning, mediciner som ska tas en till flera gånger om dagen, viktkontroll, motorikträning, hålla koll på ev blåa läppar (som uppkommer om hjärtfelet börjar påverka), bajsläckage som kommer av att den mat han äter gör bajset väldigt löst (vilket ger sängklädesbyte nästan varje dag och ofta något klädbyte under dagen). Mängder med läkarbesök och olika kontroller. Ibland känns det som om jag skulle behöva en sekreterare som höll koll på allt sånt här extra åt mig.
 
I går var sjätte gången som vår LillPrins blev sövd. Och då har de ändå vid två av sövningarna samordnat så att flera olika professioner har gjort sitt så att han inte ska behöva bli sövd fler gånger än nödvändigt. Förutom den första, då han var nyfödd och de fick söva honom för att kunna intubera honom, så har resterande sövningar skett inom sista året. Och det finns fler undersökningar som ska göras under narkos, så det tar inte slut här med sex stycken...
 
Den barnläkare som LillPrinsen har, ringde mig igår medan han var sövd och vi pratade i 45 minuter om allt som är och hur vi mår. Hon tyckte att jag borde vara sjukskriven... Men det vill jag inte! Jobbet är en fristad från allt, och det ger mig positiv energi. Just nu sitter ångesten för hårt, men jag längtar till den släpper så att jag kan jobba igen.
 
Något som kom ut av samtalet med barnläkaren var att vi ska söka nytt vårdbidrag. Hon menar på att det 1/2 vårdbidrag vi fått beviljat är alldeles för lite. Och det har jag väl själv också börjat inse när jag genom grupper jag är med i på nätet blivit varse att andra har högre vårdbidrag än vi, men utifrån vad de beskriver så är deras situationer inte ens i närheten av vår. Och får vi igenom det så är det jättebra, för det är jobbigt att även försöka hålla koll så att pengarna räcker hela tiden, men det känns samtidigt oerhört jobbigt att ge sig in i processen igen. Allt som ska skrivas och muntligt beskrivas. Det är tärande.
 
Men nu måste jag bli av med ångesten så att jag kan börja fungera som vanligt igen. Jag ska vila och bara ägna mig åt mig själv idag medan barnen är på skolan och förskolan. Läsa, sova, kanske titta på film. Bara koppla av. Jag håller en tumme att det kan få ångesten på flykten.
Berit
2014-10-02 @ 13:55:23

Jag kan verkligen förstå att jobbet blir en fristad, som faktiskt ger mer än det kostar. Det funkar lite likadant för mig. När det inte går att jobba så går det inte, men när du känner dig ok igen så hejar jag på dig i det avseendet :-)

I övrigt: Massor med kramar!




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

litenskrutt

Handlar om mitt liv som mamma till 4 barn, varav den yngste har Alagilles syndrom, om glädje och sorg och allt annat som ryms i livet.

RSS 2.0