Jag tycker inte du är misslyckad för att du behöver lite hjälp på traven för att kunna må bra! Och efter att ha lusläst din blogg så kan jag bara konstatera att du är en av dom starkaste som jag "känner"! Hade jag gått igenom hälften av det du/ni gjort så hade jag nog bara lagt mig ner någonstans och aldrig rest mig upp igen! För mig är du en hjältinna! Men även hjältinnor är svaga ibland och det är bara mänskligt mer mänskligt än "fel"! Hoppas du mår bättre snart! Kram 💜
Gumman, du är inte svag eller misslyckad. Du är mänsklig. Ibland blir belastningen för stor och då är det väl inte konstigt om kroppen och hjärnan säger ifrån. Att kämpa emot och försöka vara "stark" brukar leda till sammanbrott. Var lite snällare mot dig själv, slå inte på dig själv när du mår dåligt. Med tanke på det som du/ni gått/går igenom tycker jag att det är imponerande att du fortfarande står upp. Det är helt okej att inte fixa allt, att inte hinna med allt, att inte finnas till för alla och att bryta ihop lite då och då. När ångesten och tårarna kommer, ta då den hjälp som finns.
Du är helt enkelt för aktiv och "duktig". Det är vi som vill för mycket som drabbas!!! Vet att det låter enkelt, men när ångesten kommer och hälsar på, titta dig o axeln, han brukar sitta där på mig, och säg, "Jag vet att du finns där, men jag tänker inte ge dig så mycket uppmärksamhet!" Det brukar hjälpa lite för mig!
Vissa av oss har för låg dos serotonin redan för början, och behöver medicinering för att komma upp till "normal" nivå, se det inte som ett nederlag utan som en skitbra hjälp! Kram på dig!