Den massiva orkeslösheten

Jag vill inte beskriva det som att jag gett upp. Men lite är det som att jag gett upp. För jag hanterar inte livet helt själv längre. Kanske är jag svag, kanske försöker jag bara orka för mycket. Men oavsett orsak så sitter jag där jag sitter nu. I hålet. Med gråten i halsen och svårt att andas. Med ångest som sprutar ur öronen.
 
Där i slutet av oktober när jag beslutade mig för att ta bort min medicinering så trodde jag verkligen att jag skulle klara det. Jag var helt övertygad om det. Och ända fram till för ett par veckor sedan så trodde jag fortfarande att jag skulle klara det.
 
Men sen kom all ledsenhet. Först ville jag inte kännas vid den. Sen erkände jag att den fanns där. Men det var inte förrän i går kväll som jag insåg att ledsenhet och ångest höll på att ta över. Från att inte haft några känningar alls av ångest, så har den börjat hälsa på oftare och oftare. Och nu satt den i flera dagar förra veckan, släppte lite i helgen men återkom och har nu suttit konstant sen i söndags eftermiddag...
 
Jag vet inte om jag sätter för höga krav på mig själv eller om jag bara inte är skapt för att fixa allt som finns i livet.
 
Oron för LillPrinsen, troligen mestadels obefogad men den finns ändå där, Skruttan som tydligt både visar och uttrycker att hon får för lite tid med mig, Älvan som har sina svårigheter och som behöver ett stöd jag inte känner att jag hinner ge henne. Och en Filur som är så självgående att han ibland glöms bort... Skolarbete som inte är klart. Mitt engagemang i simningen. Visserligen kan det sistnämnda vara en tidstjuv men samtidigt så är delar av det avkoppling för mig. Hjärnan får vila från allt annat och jag får positiv energiboost. Balansgången mellan rimligt och för mycket är svår. Också jobb så klart.
 
Tårarna har runnit, ångesten har sprutat, men beslutet är taget. Jag känner mig svag och misslyckad, men första tabletten Sertralin är nu tagen. Dosen är löjligt låg, ½ tablett dagligen, men för mig gör den lilla dosen stor skillnad. Skillnaden mellan att vara i ett svart hål där allt är oerhört tungt och jobbigt och inget är roligt, och att kunna funka som alla andra. Om en vecka är jag tillbaka hos er. Det brukar ta ungefär den tiden att klättra upp ur hålet.
#1 - - Karin E Jansson:

Vissa av oss har för låg dos serotonin redan för början, och behöver medicinering för att komma upp till "normal" nivå, se det inte som ett nederlag utan som en skitbra hjälp! Kram på dig!

Svar: Jag kanske är en sån, som har för låga nivåer. Jag har till och från under hela min uppväxt känt mig låg vissa tider på året (våren framförallt). Just nu känns det som ett nederlag att börja medicinera igen, men om någon vecka kommer jag troligen att resonera annorlunda. :-)
Skruttans mamma

#2 - - Anonym:

Jag tycker inte du är misslyckad för att du behöver lite hjälp på traven för att kunna må bra! Och efter att ha lusläst din blogg så kan jag bara konstatera att du är en av dom starkaste som jag "känner"! Hade jag gått igenom hälften av det du/ni gjort så hade jag nog bara lagt mig ner någonstans och aldrig rest mig upp igen! För mig är du en hjältinna! Men även hjältinnor är svaga ibland och det är bara mänskligt mer mänskligt än "fel"! Hoppas du mår bättre snart! Kram 💜

#3 - - Anonym:

Gumman, du är inte svag eller misslyckad. Du är mänsklig. Ibland blir belastningen för stor och då är det väl inte konstigt om kroppen och hjärnan säger ifrån. Att kämpa emot och försöka vara "stark" brukar leda till sammanbrott. Var lite snällare mot dig själv, slå inte på dig själv när du mår dåligt. Med tanke på det som du/ni gått/går igenom tycker jag att det är imponerande att du fortfarande står upp. Det är helt okej att inte fixa allt, att inte hinna med allt, att inte finnas till för alla och att bryta ihop lite då och då. När ångesten och tårarna kommer, ta då den hjälp som finns.

#4 - - Berit:

Du är helt enkelt för aktiv och "duktig". Det är vi som vill för mycket som drabbas!!! Vet att det låter enkelt, men när ångesten kommer och hälsar på, titta dig o axeln, han brukar sitta där på mig, och säg, "Jag vet att du finns där, men jag tänker inte ge dig så mycket uppmärksamhet!" Det brukar hjälpa lite för mig!