Hur kan man bli grinfärdig för det?

Alltså ibland funderar jag på om det är något allvarligt fel på mig. Mer än det vanliga alltså... I morgon gör Skruttan sin sista dag på förskolan, efter sommarlovet är det dags för fritids och förskoleklass. Och jag kämpar med gråt och ångest pga det. Öhhhh... Varför??? Jag har inte känt så här när Älvan och Filuren tog samma steg. Vad är det som gör det speciellt den här gången? Det är ju inte heller så att hon är vårt sista barn på förskolan, utan LillPrinsen kommer att gå där i flera år. Jag fattar verkligen inte alls varför jag reagerar som jag gör. Och lik förbaskat så kryper det av ångest och brännande tårar...
 
 
Fina, fina Skruttan som håller på att bli stor.
#1 - - Anonym:

Känslomässig! Jag kan förstå detta.