Ibland blir jag överväldigad av sorgen

Nu är det över 9 år sedan. Men jag kan fortfarande minnas klart och tydligt hur jag kom ut genom dörren på förskolan, efter att ha hämtat den då 2-åriga Älvan, och hittade mina föräldrar stående där utanför bredvid vagnen med Filuren i. Hur jag försökte få ihop det faktum att de var där kl 14 på eftermiddagen, när de borde vara på jobbet.
 
Och sen kom det ofattbara. Orden jag inte kunde ta in. Orden som betydde något så fruktansvärt att jag inte visste hur jag skulle hantera dem. Spontant frågade jag om de skämtade, fast jag samtidigt insåg att detta inte var ett ämne att skämta om. Så jag skrek "Neeeeeeej!" så högt att jag sen var förvånad över att det inte kom ut någon från förskolan eller närliggande hus.
 
Min ena bror var död. Han hade valt att ta sitt liv kvällen innan. Och han tog en del av mitt hjärta med sig.

 
Och ibland kommer sorgen tillbaka som ett slag i magen. Älskade, älskade bror P. Det händer att jag drömmer att det är kvällen den 11 november 2004, och att jag hinner fram till tågspåret och hindrar dig från att springa upp på det. En del av mig känner att jag som din storasyster borde ha varit där och räddat dig. Fast samtidigt förstår jag att den som inte vill bli räddad heller inte kan räddas. Älskade, älskade bror P. Du fattas mig!



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

litenskrutt

Handlar om mitt liv som mamma till 4 barn, varav den yngste har Alagilles syndrom, om glädje och sorg och allt annat som ryms i livet.

RSS 2.0