Det kom ett brev...

Att sitta och beskriva för läkaren hur vi upplever livet med Lillprinsen och vilket extra jobb han kräver jämfört med andra jämngamla barn, var inte kul. Att idag hämta in posten, öppna kuvertet och läsa läkarens beskrivande text av det vi berättat, var ännu värre... Jag tappade all ork och lust till något en stund...
 
 
Men så vaknade LillPrinsen och från makens famn gav han mig ett sömnigt leende. Och då glömde jag allt det jobbiga och kände bara lycka. Älskade, älskade LillPrinsen!
 
 
Robert Ö
2014-04-15 @ 05:28:23

Jo, det är ju ingen som valt hans funktioner.
Är lätt att glömma sånt, när det är som mest jobbigt.
Vet av erfarenheter ur mitt eget liv.
Bra att ni fått hjälp med byråkratin, det är ju den hjälpen som samhället kan ge, avlastning och ekonomisk.
Det andra får vi familjer försöka lösa,
och jag anar också er glädje.
Med ett sånt skratt och glad uppsyn,
vem skulle inte ta Elvin till sig ?? :-)
Lycka till er Hela familjen Luthman.

Anonym
2014-04-15 @ 05:29:22

Skall ju stå 'funktionshinder' ;-) men det fattade du kanske ändå. :-)




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

litenskrutt

Handlar om mitt liv som mamma till 4 barn, varav den yngste har Alagilles syndrom, om glädje och sorg och allt annat som ryms i livet.

RSS 2.0