litenskrutt

Idag på eftermiddagen träffade vi LillPrinsens barnläkare. Hon ville prata med oss så vi kunde beskriva hur en dag med LillPrinsen ser ut, inför det som ska skrivas till vårdbidragsansökan. Det var väldigt jobbigt att försöka beskriva vår vardag. Att säga att vi ibland känner för att gråta när han kräks. Att vi undviker att göra vissa saker bara för att vi helst vill vara hemma när han ska äta, för att undvika att han kräks någon annanstans. Att det känns lönlöst att träna honom i att äta annat än på flaska. Att det är jobbigt att hålla koll på hur många ml han fått i sig varje dygn. Att all träning med honom inte alltid blir av, bara för att det är så tungt att det tar så vansinnigt lång tid innan vi ser resultat. Att jag känner mig ledsen över att det är så svårt att kommunicera med honom. Sånt säger man inte. Eller i allafall inte vi. Vi beskrev men utan dessa känslor.

 

Läkaren avslutade med att säga "Jag tror att ni underdriver hur er situation är. Jag tror att ni inte beskriver riktigt hur ni upplever allt. Det är jobbigt att ha ett barn som är extra speciellt. Ni måste tillåta er att känna att det kan vara jobbigt."

 

Och ja. Så är det nog. Men vem vill erkänna för någon annan att det är jobbigt att vara förälder till ett barn? Framförallt när barnet är så underbart?