Saknad som aldrig försvinner
Men gamla bilder väcker också upp gamla minnen. Tex hur min bror P gjorde allt Stora N sa. Han var helt betagen i henne och Mellan F. Och då kom det över mig en så enormt stor sorg över att han aldrig hann träffa Skruttan och LillPrinsen. Och det gör ont i mig att de aldrig kommer att få träffa en av sina morbröder.
Jag tror att det är dags för ett besök på kyrkogården. Sorgen och saknaden brukar kännas lättare efter ett sånt besök. Besöka graven och minneslunden. Våra små änglapojkar har ju inte fått veta att de fått en lillebror. Jag sörjer de små som inte fick leva, men samtidigt så vet jag ju att om någon av dem fått leva, så hade vi ju inte fått LillPrinsen. Jag sörjer dem inte lika mycket sen vi fick vår LillPrins, och det är jobbigt att jag känner så.
Saknaden efter min bror P kommer nog aldrig att försvinna, men jag är rädd att jag kommer att sluta sörja änglapojkarna. Och det gör mig rädd. Vem ska sörja dem om inte deras mamma?
Jag tycker att det på ett sätt känns helt naturligt att sorgen för änglapojkarna på något sätt gradvis försvinner i glädjen över den lille prins som sedan kom - eftersom de händelserna beror av varandra. Men samtidigt förstår jag att det känns jobbigt att/om det blir så.
Som vanligt beskriver du väldigt fint! Kram!