Det viktigaste

I onsdags var Skruttan och jag och hälsade på en av hennes kompisar. Innan vi skulle gå hem ville barnen hoppa lite studsmatta. Ni vet, man ska aldrig göra det där sista man tänkte... På något sätt knäckte Skruttan till nacken. Hon grät hysteriskt i 30 minuter innan hon lugnade sig. Men hon vägrade röra på huvudet, och när hon var tvungen så gjorde det väldigt ont. Sjukvårdsrådgivningen sa - ge Alvedon, funkar inte det så åk in till primärvårdsjouren kl 17, eller om det känns länge att vänta fyra timmar - åk till akuten. Alvedon funkade inte alls, så vi åkte till akuten. Där tyckte de att vi skulle ha stannat hemma och väntat på att primärvårdsjouren öppnade... Vi fick besked att min lilla hysteriska 4-åring inte skulle prioriteras, utan det skulle bli flera timmars väntetid... Så vi bestämde att det var lika bra att åka hem och vila och sen åka till primärvårdsjouren.

Kl 16.55 var vi på primärvårdsjouren och tog en kölapp. Men då gänget pensionärer redan hade suttit där länge, och tryckt med sina kölappar, så fick vi först vänta ett tag innan vi fick träffa en sköterska för bedömning, och sen fick vi vänta i 45 minuter innan vi fick träffa en läkare. Tack och lov somnade Skruttan i min famn medan vi väntade på läkaren. Hon var helt slut av allt gråtande...

Läkaren konstaterade att hon trodde att det nog bara var en sträckning, men att det ändå borde röntgas eftersom Skruttan hade så väldigt ont och hade så svårt att röra huvudet. Så det blev en remiss till akuten för att få träffa en ortopedläkare som skulle ta beslut om röntgen. Så det var bara att åka tillbaka... Jag blängde lite på den sköterska som så tydligt tidigare på dagen sagt att han inte tyckte vi hade där på akuten att göra...

Så började den långa väntan. Klockan var 18.25 när vi kom dit, och Skruttan som knappt ätit något på hela dagen, och dessutom brukar lägga sig mellan 19.30-20 började bli både hungrig och trött. Och min gravida mage skrek också efter mat. Men från början var det ingen som var villig att hjälpa oss att hitta något att äta. Inte förrän klockan var nästan 22, och Skruttan grät hysteriskt av både trötthet och hunger, så var det en sköterska som förbarmade sig och hämtade en dubbel hårdsmörgås och en proteindrink som vi fick dela på.

21.40 fick vi veta att Skruttan troligen skulle läggas in. Röntgenbilderna av nacken såg bra ut, men eftersom de inte velat röntga huvudet på henne, då hon är så liten, så ville de ha henne kvar över natten för observation. 23.20 hann klockan sen bli innan vi fått ett rum på Barn 2. Jag tryckte i mig lite frukt, men Skruttan var för trött för att orka äta något.

23.45 hade vi precis somnat. Då blev vi väckta en läkare och en sköterska som ville undersöka Skruttan igen. En mycket trött Skrutta bara suckade och gick med på det.

01.15 blev vi väckta igen. Då tyckte sköterskan att Skruttan var väldigt svettig, så hon misstänkte att hon hade ont och ville ge henne mer smärtstillande. Skruttan blev hysterisk när vi väckte henne, och det förstår jag. Det tog nästan 20 minuter innan vi övertygat henne om att det var bra att hon drack medicinen. Efteråt somnade hon igen, krampaktigt hållandes min ena hand.

Jag sov rätt oroligt under natten och vaknade flera gånger när de kom in för att kolla till Skruttan. Skruttan själv däremot sov sig igenom resten av natten och vaknade inte förrän 09.15.

Efter lite frukost och ytterligare en läkarundersökning, så fick vi åka hem. Totalt fem läkare hade då tittat på henne och alla sa samma sak - en rejäl sträckning.

Nu när det gått några dagar så mår lilla Skruttan nästan bra. Hon har inte full rörlighet i nacken ännu, titta uppåt är svårast, men hon kan leka obehindrat och verkar inte ha ont (förutom när hon ska titta uppåt).

"Vilket äventyr jag har varit med om!", blev Skruttans sammanfattning av det hela.

I övrigt har maken och Morfarpappan rivit och snart återuppbyggt vår altan.

Och jag och maken gjorde oss en heldag på IKEA.

Ja, det var väl det viktigaste som hänt den sista veckan.