Att gå vidare

Så var det dags igen. Att försöka resa sig upp och gå vidare. Jag har ju gjort det förr, så jag borde väl klara det nu med. På ett sätt är detta värsta gången, och på ett annat sätt är det lättaste gången. Det känns värst för att det här ska liksom inte kunna hända (att friska barn dör). Också händer det gång på gång ändå... Jag känner mig så lurad på det där fjärde barnet vi så gärna vill ha. Jag har genomfört 1 och 1/3-dels graviditet och ändå är jag inte det minsta närmare att få ett till barn... Jag är tillbaka på ruta noll...

Det känns lättast av två anledningar - dels för att jag redan hade ställt in mig på att något var fel nu, så det blev inte samma chock. Jag hade börjat bearbeta redan innan. Och sen pga att jag har gått 6 veckor kortare den här gången. Jag hann bara gå en tredjedels graviditet istället för en halv.

Och självklart är jag tacksam för de fina barn vi redan har, men de minskar inte längtan efter ett fjärde, snarare tvärtom. Och jag vet att det finns massor av människor som inte får några barn alls, men det hjälper inte mig i min längtan.

Vi har ju sagt att vi ska pausa nu ett tag. Jag måste hitta tillbaka till mig själv, både psykiskt och fysiskt (jag har ju gått upp för varje graviditet men inte gått ner något mellan, så jag ligger 11 kg plus på min normalvikt just nu). Sen får vi se hur vi gör. Bestämmer vi oss för att göra nya försök, så har jag fått stränga order om att ringa gyn alt spec mvc så fort jag i så fall testat positivt. Tydligen ska jag då få behandling med Trombyl (tror jag det hette) och gulkroppshormon. Det första för att minska risken för blodproppar, eftersom något de inte kunnat undersöka är om det har suttit blodproppar i navelsträngen hos barnen. (Med Harry kunde de göra den undersökningen, och där fanns inga proppar varken i moderkaka eller navelsträng, men hos honom visste vi ju att det var en annan dödsorsak). Det andra är för att "stärka" graviditeten och på det sättet minska risken att det blir missfall. (Visserligen så hjälper det i första hand mot tidiga missfall, för man tar det bara fram till slutet på vecka 12, men det har tydligen effekt senare också på nåt sätt). Många ultraljud kommer det i så fall att bli också, så att de kan upptäcka snabbt om något ändå gått fel.

Nu ska jag se om jag lyckas få i mig frukost. Nästa mål är att ta mig iväg och köpa frimärken. Just nu känns båda dessa mål lika svåra.
#1 - - Ingrid:

Styrkekramar till dig. Du är stark! Ta hand om er :)