Att gråta för någon annan

En tjej hittade igen mig på ett forum. Hon har varit med om ungefär samma sak som jag. Hon fick också beskedet att hennes barn var dött, på rutinultraljudet. Nu har jag läst hennes blogg. Och gråtit och gråtit. Jag gråter för hennes skull. Att hon har måstat genomgå det här. Och så fort jag slutat läsa så sjönk det in att jag också varit med om detta. Och då grät jag för min egen skull. Samtidigt var det skönt att läsa. Hon beskrev saker jag själv tänkt men kanske inte uttryckt.

Att läsa och gråta fick mig också att känna att jag måste ta tag i sånt som jag har tänkt göra, men ännu inte gjort. Jag ska fixa den där ramen jag tänkt för att sätta in ett av fotona på lillkillen i. Det ska jag sen ha i sovrummet tillsammans med fotona på våra andra barn. "Jag tycker han ser lite läskig ut", sa Stora N för några dagar sen när vi tittade på fotona av honom. Jag tycker han är fin. Visst, huvudet är lite klämt och man ser att han inte är färdig, men i mina ögon är han jättefin. Mer och mer kallar jag honom för Milo när jag tänker på honom. Det var troligen det namn han skulle ha fått om han hade fått leva.

Jag längtar tills vi kan gå till gravlunden och hälsa på honom. "När snön har smält kommer hans aska att läggas där", sa de på sjukhuset. Det har den ju nästan gjort nu. Undrar om det går att få reda på mer exakt när de har lagt honom där? Jag vill inte gå dit innan han verkligen finns där. Jag hoppas i allafall att han finns där den 2 juni. Det är det datum han var beräknad att födas på. Då ska vi gå dit hela familjen. Lägga dit rosor. Och tända ljus. Och gråta.

Jag har förresten träffat kuratorn två gånger till nu de sista veckorna. Det har varit rörigt i mitt huvud och jag kände ett behov av att få ventilera. Jag är så tacksam för att det finns människor som utbildar sig till sånt. Som sen kan ta hand om röriga huvuden. Som mitt.