Sälja eller inte sälja

Visst är det så att om man står på en loppis, så är man där för att sälja lite grejer och få in lite extra pengar? Hur kan det då komma sig att varje gång jag och Mormormamman står på en loppis så slultar det med att vi ger bort grejer? Och det är inte så att vi ger bort grejer för att vi är så less på dem och verkligen gör allt för att bli av med dem. Nä, vi står regelbundet på loppis så det som inte blir sålt en gång sparas till nästa. Men ändå så blir det så att vi ger bort minst en grej varje gång.

Idag var det en ursöt kille med Downs Syndrom som totalt förälskade sig i en stor rosa mjukiselefant som vi sålde. Hans personliga assistent tyckte inte han skulle köpa den. Men medan assistenten stod och tittade på bordet bredvid, så satt han i sin rullstol och tittade längtansfullt på elefanten. Vid ett par tillfällen sträckte han ut handen och rörde vid den. Ja, då var det ju kört för oss... Klart han fick den. Sen stod vi där, Mormormamman och jag, och tittade på varandra med tårar i ögonen och sa att "det var sååå värt det". Och varje gång vi sen såg denna kille, så satt han och strök med ett av elefantens ben på sin kind. Ja, då kom tårarna åter och vi tyckte att "vissa saker måste man bara ge bort".