Att vilja skrika rakt ut

Bloggen är inte högsta prioritet just nu. Att hantera ångesten är det. Därav lite långt mellan blogginläggen.

Jag är medveten om att det vore lite opraktiskt att skrika rakt ut, då barnen troligen skulle vakna, så jag skriker inom mig istället. Varför? För att försöka bli av med den ångest jag känner håller på att ta över mig. Ångest som startade för någon vecka sedan orsakad av att jag ska göra teoriprovet i morgon och sen förhoppningsvis uppkörningen på fredag. Men som vanligt när ångesten kommer krypande så glider den över på allt annat också. Så nu är jag livrädd att något ska hända barnen. Det är med en enorm viljestyrka jag låter dem gå till dagis och fritids. Fick jag bestämma skulle jag stänga in mig med dem och inte gå längre än ut på altanen på dagarna. Och jag har börjat fundera på om det är en så himla bra idé att bila genom Sverige i sommar. Tänk om det händer oss något!! *påminner mig själv om att andas*

Fyra saker får ångesten att skingra sig en aning, och gör att jag kan andas lite lättare. Det enklaste är att äta. Men det är bara en tillfällig lösning, för efter ett tag kommer ångesten ännu starkare bara för att jag ätit en massa onyttigt. Det andra är att umgås med mina underbara barn. Även detta är dock bara en tillfällig lösning, då det ganska snabbt går över till att jag vill låsa in dem så att inget kan hända dem. Att träna släpper lite på den också. Både under tiden jag tränar och ett tag efteråt. Att fylla dagarna med så mycket att jag inte hinner tänka är det sista alternativet. Men när jag väl då får ett tillfälle att tänka så blir allt ännu värre, bara för att jag då upplever att jag inte är koncentrerad på det som komma skall.

Jag skulle vilja krypa nära maken och bli omhändertagen, men han är dunderförkyld och febrig. Och sjuk vill jag absolut inte bli nu. Så nu försöker jag hantera ångesten så gott jag kan själv. Bland annat genom att skrika. Inom mig.

Ni kan väl hålla en tumme för mig i morgon, så att jag verkligen tar mig iväg till provet, och inte låser in mig hemma och försöker glömma vad det var jag skulle göra...
#1 - - Mormormamman:

Usch vad skitjobbigt för dig. Det du upplever som ångest är ju en variant av stress inför en jobbig situation. Det braiga är att man då blir helskärpt när " jobbet " ska utföras och det kommer att gå hur bra som helst för dig. Taket kommer inte att ramla av huset och du kommer inte att åka i fängelse om du inte lyckas förrän vid femte försöket. Det är ju ändå " bara " ett körkort vi pratar om, ingen hjärnoperation som du ska utföra på nån och där man nog bör lyckas på första försöket. :D Klart att du fixar detta , du är ju som sagt mästarnas mästare på att fixa även om du inte tycks vara medveten om det själv. Skickar en jättestor lyckönskningskram och håller tummarna hårt.