Det sa bara plopp!

Stora N har haft lösa framtänder i flera månader nu. Hon är inte som andra barn som gör allt för att få ut tänderna när de väl är lösa, utan hon låter dem liksom ramla ut av sig själva. Vilket tar låååååång tid... När det var dags för skolfotografering förra veckan så hade vi innan försökt peppa henne att försöka få ut den så att hon skulle vara sig lik på kortet. (Hon har inte varit sig lik på ett tag, med en tand som stod framåt och en som hängde snett). Men se det ville hon inte alls vara med om, så vi får se hur det kortet blev...

Så kom hon hem från skolan igår med ena framtanden stående helt rakt ut. Hon visade alla trick hon kunde göra med den - vika den uppåt och gömma den under överläppen, vika den åt sidan så att den la sig över tanden bredvid, snurra den ett par varv - "Aj! Mamma hjälp mig! Jag får inte tillbaka den. Det känns lite obehagligt att ha den så här." "Men om du snurrar den ett varv till så kanske den lossnar", svarade jag förhoppningsfullt. "Men mamma, jag vill inte att den ska lossna!" Öh, nähä.

Så tanden satt kvar när hon la sig igår. I morse steg hon upp och började äta sin frukost. "Men N var är din tand?", frågade maken. Och ja, då började den stora tandjakten. Tänk om hon hade svalt den under natten! Ve och fasa! Som tur var så hittades den i, den nu väldigt upprivna och röriga, sängen. "Den sa liksom bara plopp mitt i natten", sa Stora N glatt.

Nu återstår att se om tandfen klarar av att komma ihåg sitt uppdrag i kväll. Och sen se hur länge det tar för nästa, mycket lösa, framtand att ramla ut.