Om tro

Nu har jag och barnen varit till kyrkan på gudstjänsten. Jag är ju troende, vilket jag antar att de flesta av er vet, och jag känner mig så oerhört trygg i kyrkan. Det värmer så enormt att mina barn också verkar känna så, och att de väljer att följa med mig. De gillar söndagsskolan, och går hellre till kyrkan när det är vanliga gudstjänster eller högmässor, än när det är familjegudstjänster. Idag hade de gjort varsin fin tavla med ett mosaikkors på. :-)

När vi nu sen kom hem så hade pappa med sig en av lokaltidningarna från i fredags (vi har själva den andra morgontidningen). I den var det ett reportage om min kusin E och att hon med hjälp av sin pappa hade byggt upp lagården för tredje gången. Väldigt starkt att orka ta tag i det igen, tycker jag! Du är en väldigt härlig tjej E, och jag skrattade högt åt att du har pastellfärger i lagården. :-) Något annat som värmde väldigt var att arvet från mormor (min farmor), tavlan Nattvarden, sitter på en vägg i lagården. Det lär ni nog vara ensamma om! :-D

Prästen idag frågade oss om vem som gett oss vår tro och vem som hjälpt oss hitta den. Ja, självklart är det ju Gud som gett oss tron, men den som hjälpte mig att hitta dit, var min farmor. Jag följde henne till bönehuset i byn hon bodde i, nästan varje söndag under större delen av min uppväxt. Sen tappade jag nog bort mig själv lite under mina tonår, men sen när en av mina bröder dog så blev min tro starkare igen. Jag klarade inte av att han bara försvunnit, utan självklart finns han i himlen. Jag känner mig nära honom när jag går till kyrkan, och jag kan nästan känna farmor sitta där bredvid mig.

Nu ska jag försöka få i Skruttan lite mat, för om en stund dyker kusin S upp, med sin man och deras tre pojkar, och då lär det bli full fart här. :-)