Nervös nu...

Idag ska jag ju till spec mvc och träffa läkaren där. Jag är jättenervös inför vad hon ska göra för bedömning av mig. Kommer hon att tycka att det kan vara vettigt att sätta igång runt 37 v eller kommer hon att tycka att jag ska gå tiden ut? Jag vet inte riktigt vad jag själv vill. Det vore skönt att komma ur den här förbaskade foglossningen lite i förtid, men samtidigt så vore det ju kanske kul att få vänta in att det startar naturligt. Det har ju som inte varit naturligt med någon av de andra. Visserligen så gick vattnet med dottern och värkarna kom igång, men de stannade ju av det på förlossningen, eftersom hon låg i säte och jag skulle snittas. Med sonen är jag ju igångsatt pga foglossning och psykisk instabilitet. Men orkar jag psykiskt vänta på att det ska starta av sig själv den här gången? Det börjar vara undantag att jag klarar av att gå med kryckorna de dryga 100m som det är till busshållplatsen. Det är numera flera grejer per vecka som jag upptäcker att jag inte klarar av att göra själv längre. Jag känner ju att både fogarna och psyket försämras relativt fort just nu. Så en igångsättning i förtid kanske vore att föredra.

Men sen finns det en annan sida av det också, och det är min upplevelse av igångsättningen förra gången. (För den som inte läst men är nyfiken så finns den berättelsen några inlägg bak). Jag känner en lätt panik när jag tänker på det, även fast det troligen är minimal risk att något liknande skulle hända igen. Det bästa vore nog om det gick att planera in ett igångsättningsdatum då den läkare jag ska träffa nu, jobbar på förlossningen. Så att det är hon som i så fall skulle ha hand om mig. Men nu vet jag att hon jobbar inte så mycket, eftersom hon forskar på foglossning också, så jag vet inte ens om hon gör timmar på förlossningen längre. (Hon gjorde det förut - det är hon som har snittat mig med dottern). Jag tänkte i allafall ta med min dagbok för de dagarna runt igångsättningen med sonen så att hon får läsa hur jag blev bemött och hur jag upplevde det.

Så jag är lite skakig nu. Jag har svårt att stanna av och tårarna är nära hela tiden. Mamma tycker att jag ska be om ett datum och att om jag sen när det närmar sig inte känner att jag vill/vågar, så är det bara att skjuta fram det. Ja, det är ju ett alternativ.
#1 - - Berit:

Lycka till idag, hoppas att ni tillsammans kan komma fram till en plan som känns bra!

Kram