Nederlag och såååå trött

Igår fick jag ju lida lite för mina helgbravader, så jag vilade hela dagen fram tills det var dags att ta mig till bussen och hämta barnen. Jag trodde verkligen att det skulle gå bra. Jag hade ju vilat så mycket och laddat upp rejält med smärtstillande. Men så kommer jag till busshållplatsen och inser att det är en ny turlista från och med i går, och då går det ingen buss det klockslag jag brukar åka. Så jag blev sittandes på den hårda bänken där i drygt 20 minuter innan det kom en buss. Då hade jag hunnit få rejält ont och hade stora problem att ta mig in på bussen. När jag sen klev av så tog promenaden till dagis drygt 10 minuter, och då är det inte längre än kanske 100m... Jag blev tvungen att acceptera nederlaget och fick ringa till min man som fick komma och hämta både mig och barnen... Jag kände mig förödmjukad och tårarna var inte långt borta. :-( Sen att jag redan när jag gått hemifrån känt mig lite fånig eftersom jag inte hade lyckats få på mig några strumpor (jag kunde inte komma åt fötterna utan att det gjorde ondare än vad jag kunde hantera), och därför var barfota i mina fusk-Crocs i molnigt 12-gradigt väder, gjorde ju inte saken bättre. :-(

Middag kunde jag fixa tack vare mina små gullungar som är så hjälpsamma. Jag stod vid diskbänken och de hämtade allt som skulle hämtas, och de hjälpte mig även att sen laga till maten också. :-)

Jag är så vansinnigt trött numera. Kanske kan det till viss del bero på all smärtstillande medicin jag trycker i mig. Jag minns att jag blev rätt trött av den när jag var i samma läge och väntade sonen. För mina värden var ju bara bra förra veckan då jag sist var till min bm, så det borde inte kunna vara något sånt. Eller så är det det faktum att jag håller på att vara grymt less på att mest vara hemma. :-( Men jag har ju ingen ork att göra något annat heller, så det är liksom en ond spiral...